Whilst looking far o'r
long time spreading moor
Cloaked in daisies white

There shall likely be
Bloss'ming cherry tree
Grasping at your sight

Brushing silently by
As daisies qui'tly sigh
As wind moves in flight

Long time you sought
And hard you fought
Not reaching low boughs height

Till setting down
For sun is drowned
Settled for the night

Just before you drift away
Something beckons you to stay
A calling in the night

Yellow and white flow'r
Both of no great pow'r
Standing to no great height

Forbidden by blistering sun
They Bloom when day is done
Sending petal into flight

Finally draws your eye
From boughs never nye
Form'ly insignif'gant beauty in sight

First blooms Flow'r of moon
Eve'ning Primrose thereafter soon
The second of yellow the first of white

pale but curve , thickness bloss 'em in nerve, warm between the heat.

Torrents pouring down around me,
Standing with my arms flung wide
Trying to catch the life, the meaning
And possibilities so high.

I can't stand here, watching helpless;
I wish my soul would be at peace.
There's nothing more that I desire
Than for anxiety to cease.

I see the bubbling brook, so peaceful,
And hear it as it passes by
As birds, chirping, bid me welcome
In bloss'ming trees that point to sky.

Spring and life anew surround me,
But still, I feel no joy inside.
The burdens of my life are haunting
As life is turning with the tide.

Thousands of people, talking, laughing
Pass me by at every turn
If I could but reach out and touch them,
Then would my soul-song cease to yearn?

Alas, I'm in this lonely bubble
Silent but for tears and fears;
Uncertainty that swarms around me
And cringing from the gossip's jeers.

Alas, if I could love another--
With love, unselfish and so true
For so few can penetrate this bubble
Knowing my flaws, and loving me, too.

I spoke in Winter’s frozen tongue,
In tingling fingertips gone numb,
And biting words of icy winds-
Oh, winter’s words were all I sung;

But all the tales of snow I told
Soon made my throat red raw and cold;
And, like the years make youth grow gold,
I loved how cold made warmth more bold

And so I came to hear the leaves
That fell so soft from Autumn’s trees;
They said to me ‘Though I may die
I still am moved by any breeze

And thus I dance still, after death’
And so I fell for Spring’s warm breath
And sung along to sweet birdsong;
This love of life reborn I kept

Until I felt your love; true, strong,
And warm, and sweet as all birdsong;
I fell in love with sunshine’s rays
And Summer’s days; oh, all along

I’d only loved the cold for how
It had brought us so close somehow;
Our warming hugs and clasping hands-
I only love the Summer now

And how I see it in your smile
And bloss’ming cheeks though, all the while,
Outside is cold and rain and drear;
It’s always Summer when you are here.

(I only love the cold at night
When we are drenched in soft moonlight
And all the stars, and your eyes, bright,
Can keep me warm as all daylight)

tunga täcken och dina andetag
bläcket i din hud och dina fina ord
jag glömmer nästan att sängen är dekorerad med mitt blod
fläckar som du låter finnas kvar

du känns som mitt paradis
för ibland vill du hålla om mig
men oftast vill du ha mer
dina händer är för ivriga och blåmärken är bevis
du ser ledsen ut men du fortsätter ändå
jag tror att det är okej för du vill ju ha mig

jag vill gråta
du vill romantisera
du säger ju att jag är fin när jag gråter
även när det är du som orsakat tårarna
gillar du det?
är du stolt?
för mina ögon brinner när dina bara är blå

jag är en saga och du är min prins
det finns ingen krona på ditt huvud
så du låter makten koras i dina händer istället
men det är
                      okej
vi är okej

du greppar hårt och blåser på såren
lämnar mig för ett bloss från cigaretten
jag känner lukten av rök på dina kläder
men jag vet att jag inte ska fråga
aldrig ifrågasätta
för då hade jag kanske sett
att dina ord var mjuka men din säng var hård
att dina löften vara stora men dina lögner var större
jag faller alltid för dig ändå

jag håller dig i handen och allt jag säger är fel
mina kläder är värdelösa
mina ord är ett evigt eko
du varnar och du säger
                                           f ö r l å t
men du vet aldrig vad du ber om ursäkt för

alkohol i vårt blod och mina tårar på din kudde
din själ som låtsas vara trasig
min själ som skriker ditt namn
aldrig någonsin hittar de till varandra igen
för illusionen är förstörd och till **** får jag syn
du är inget mästerverk och jag tycker synd om de andra
de som ser när dina ögon blir mörka
de som ser dina läppar runt en flaska

mörka väggar och du är borta
någon dag kommer du få höra
om natten jag spenderade hos din vän
eller telefonsamtalen från personen du träffade senast för en kvart sen
viskningar på stan och folk som ser igenom dig
du är en kliché
och inget känns okej längre