"vara" poems
On its back,
The cockroach,
In a jacket of red wings,
Slender legs,
And bulging abdomen,
Like the tummy of African statesman,
Its legs wallowing in despair,
In the air,
Stamping the spread eagled,
Hind and forelimbs,
Of the poor anthropod,
Kicking and waving,
A cry for the succor,
To be freed from ebola,
Or breaking the *** tether,
Or un-doing strong bonds of poverty,
Three districts under leprosy,
In the domain of the bull’s eye,
Where lesbians and gays swallow raw fate,
Its salient manifestation,
Then the cockroach kicks silently,
Anticipating for salvage,
But when the domain owner comes,
He steps with full weight,
His foot dressed in military boots,
From the previous legacy of Che Gue Vara,
On the belly of the kakerlag at Berlin Wall,
Bursting its stomach but hopscotch,
Spilling the white stuff out,
Of poverty and mental dilemma,
Amid hopelessness in future and history,
As terrorism mires tomorrow,
When China reigns today,
At mercy of contemporary panjandrums,
Moving from white to black
And from black to face book,
Killing those who fall in commercial love,
As if money is the ***** for nuptial night,
But only to go forth ignobled,
Without making momentous affinity,
In the realm of ill fated cockroach back-dom,
Sending Mafousian Egypt to Swedish table,
Without scorn and regard for true African blood,
Where will I apologize?
If the ****** bug
Enters my head and heart,
To blind my logical eyes,
Only to open wide
The senses that see and feel
Religion and race; O! Al Qaeda!
Dec 4, 2014
Dec 4, 2014 at 6:17 AM UTC
some days, his eyes are full with angst
his arms down his sides, with his fists as closed as his ears
and all I want to say is *I know how it is
to be so angry you don't know where to go
because the whole world lights you up like a dry stick of explosives,
how it is to have your feelings being so big they start to feel
like extensions of your limbs,
waving uncontrollably
and all you can do to avoid their friction from setting you on fire
is either to cut them off or keep your arms down your sides*
but I step aside, because he can no longer take in my words
his six year old eyes are filled with the nothingness of
an anger so big and unlabeled
but someday, I will tell him and he will understand
I will tell him that even though my blood is not in his veins,
I will cleanse it from soot and silt,
I will be his human shield from this world
I will tear kingdoms apart and slay every last creeper
just to help him level up
and I will uncontrollably, explosively and unconditionally
love him
//
vissa dagar är hans ögon fyllda med ångest
hans armar längs sidorna, med nävar lika hårt stängda som hans öron
och allt jag vill säga är att *jag vet hur det är
att vara så arg att du inte vet vars du ska ta vägen,
för hela världen får en att tända som en torr bunt sprängämnen,
hur det är att ha känslor så stora att de börjar kännas
som förlängningar av dina egna armar och ben,
okontrollerbart viftande
och allt du kan göra för att förhindra att deras friktion tänder eld på dig
är att antingen hugga av dem eller hålla armarna längs sidorna*
men jag går undan, för han kan inte ta in mina ord längre
hans sexåriga ögon fyllda med ingentinget
av en ilska så stor och oettikerad ilska
men någon dag ska jag berätta för honom och han ska förstå
jag ska berätta för honom att även fast mitt blod inte flyter genom hans artärer,
ska jag rensa det från smuts och sot,
jag ska vara hans mänskliga sköld från den här världen
jag ska slita kungariken itu och döda varenda creeper
bara för att hjälpa honom att levla upp
och jag ska okontrollerbart, explosivt och villkorslöst
älska honom
May 30, 2013
May 30, 2013 at 4:46 AM UTC
20 minuter av frihet känns det
den härliga, kyliga brisen är renande.
Små fåglar delar glädjen av en ny dag.
Solen småtittar genom träden som släpper
små löv som liknar snö.
Trädens vaggnade och vinden påminner mig
om havet. Det känns fridsamt,
Jag vill stanna kvar.
10 minuter kvar av frisk vind som blåser
genom mig, känns helande. Alla tankar
försvinner.
Jag vill stanna kvar.
5 minuter kvar av otrolig harmoni av
öppet sinne for skönhet och inget annat.
Av känslor som flödar genom mig, av att
vara en del av det hela, av att vara
älskad och uppleva detta med all sinnen öppna.
Tiden är ute men jag vill stanna kvar. Nostalgi
May 16, 2011
May 16, 2011 at 1:36 PM UTC
Cantan las hojas,
bailan las peras en el peral;
gira la rosa,
rosa del viento, no del rosal.
Nubes y nubes
flotan dormidas, algas del aire;
todo el espacio
gira con ellas, fuerza de nadie.
Todo es espacio;
vibra la vara de la amapola
y una desnuda
vuela en el viento lomo de ola.
Nada soy yo,
cuerpo que flota, luz, oleaje;
todo es del viento
y el viento es aire siempre de viaje.
1.7k
Oh, Billy!
rebujando el olor acre
de la tierra
encontraste el dolor esencial
de los amantes.
Matando al guerrero Sartoris
resucitaste la voluntad férrea
de Moisés y su vara,
de Absalón y su escala.
¡Acompáñanos!
porque la novela no ha terminado:
se ha detenido
(un poco)
en el agonizante collado
para labrar la tierra
contigo, con ellos
y los otros
que conocen el misterio
pero apenas lo revelan.
Jorge Gómez Arias
Jun 24, 2012
Jun 24, 2012 at 11:00 AM UTC
Yo canto al cielo porque mis linfas ignoradas
hacen que fructifiquen las savias; las llanadas,
los sotos y las lomas por mí tienen frescura.
Nadie me mira, nadie; más mi corriente obscura
se regocija luego que viene primavera,
porque si dentro hay sombras, hay muchos tallos fuera.
Los gérmenes conocen mi beso cuando anidan
Bajo la tierra, y luego que son flores me olvidan.
Lejos de sus raíces las corolas felices
no se acuerdan del agua que regó sus raíces...
¡Qué importa! Yo alabanzas digo a Dios con voz suave.
La flor no sabe nada, ¡pero el Señor sí sabe!
Yo canto a Dios corriendo por mi ignoto sendero,
dichosa de antemano; porqué seré venero
ante la vara mágica de Moisés; porque un día
vendrán las caravanas hacia la linfa mía;
porque mis aguas dulces, mientras que la sed matan,
el rostro beatífico del sediento retratan
sobre el fondo del cielo que los cristales yerra;
porque copiando el cielo lo traslado a la tierra,
y así el creyente triste, que el él su dicha fragua,
bebe, al beberme, el cielo que palpita en mi agua,
y como en ese cielo brillan estrellas bellas,
el hombre que me bebe comulga con estrellas.
Yo alabo al Señor bueno porque, con la infinita
pedrería que encuentro de fuegos policromos,
forjó en las misteriosas grutas la estalactita,
pórtico del alcázar de ensueño de los gnomos;
porque en oculto seno de la caverna umbría
doy de beber al monstruo que tiene miedo al día.
¡Qué importa que mi vida bajo la tierra acabe!
Los hombres no lo saben, pero Dios si lo sabe.
Así me dijo el Agua que discurre por los
antros, y yo: -¡Agua hermana, bendigamos a Dios!
1.3k
Los frescos pintados en la pared
transforman el "Salón Reservado"
en una "Plaza de Toros", donde el suelo
tiene la consistencia y el color de la "arena":
gracias a que todas las noches
se riega la tierra con jerez.
Jinetes en sillas esqueletosas,
tufos planchados con saliva,
una estrella clavada en la corbata,
otra en el dedo meñique,
los tertulianos exigen que el "cantaor"
lamente el retardo de las mujeres
con ¡aves! que lo retuercen
en calambres de indigestión.
De pronto,
en un sobresalto de pavor,
la cortina deja pasar seis senos
que aportan tres ****
Los párpados como dos castañuelas,
las pupilas como dos cajas de betún,
***** el pelo,
negras las pestañas
y las extremidades de las uñas,
las siguen cuatro "niñas", que al entrar,
provocan una descarga de ¡oles!
que desmaya a las ratas que transitan el corredor.
La servilleta a guisa de "capote",
el camarero lidia el humo de los cigarros
y la voracidad de la clientela,
con "pases" y chuletas "al natural",
o "entra" a "colocar" el sacacorchos
como "pone" su vara un picador.
Abroqueladas en armaduras medioevales,
en el casco flamea la bandera de España,
las botellas de manzanilla
se agotan al combatir a los chorizos
que mugen en los estómagos,
o sangran en los platos
como toros lidiados.
Previa autorización de las ****
las "niñas" van a sentarse
sobre las rodillas de los hombres,
para cambiar un beso por un duro,
mientras el "cantaor",
muslos de rana
embutidos en fundas de paraguas,
tartamudea una copla
que lo desinfla nueve kilos.
Los brazos en alto,
desnudas las axilas,
así dan un pregusto de sus intimidades,
las "niñas" menean, luego, las caderas
como si alguien se las hiciera dar vueltas por adentro,
y en húmedas sonrisas de extenuación,
describen con sus pupilas
las parabólicas trayectorias de un espasmo,
que hace gruñir de deseo
hasta a los espectadores pintados en la pared.
Después de semejante simulacro
ya nadie tiene fuerza ni para hacer rodar
las bolitas de pan, ensombrecidas,
entre las yemas de los dedos.
Poco a poco, la luz aséptica de la mañana
agrava los ayes del "cantaor"
hasta identificar
la palidez trasnochada de los rostros
con la angustiosa resignación
de una clientela de dentista.
Se oye el "klaxon" que el sueño hace sonar
en las jetas de las ****
los suspiros del "cantaor"
que abraza en la guitarra
una nostalgia de mujer,
los cachetazos con que las "niñas"
persuaden a los machos
que no hay nada que hacer
sino dejarlas en su casa,
y sepultarse en la abstinencia
de las camas heladas.
1.2k
Hej jag heter Kalle, jag är 17 vårar
och
jag är trött på att tårar faller ner från min kind.
Det hände senast i torsdags morgon i klassrummet när nina skapat ett
instagram konto
som hette kalle balle kalle balle är ful.
Jag tyckte det var töntigt för vi är sjutton år,
men alla andra skrattade så vad ska man göra då ?
Läraren sa inget fast han allting såg
han bara twittra på om något som jag ej kommer ihåg.
Även om dem flesta mobiler är på surr
så hör jag allt twitter som pågår i detta ***
och jag vet att det mesta inte är om mig
och jag vet att man inte borde bry sig men
jag bryr mig.
och det känns så motsägelsefull
för jag har alltid hört att det är någonting fint i att bry sig
att bry sig,
men nu när jag är större är det som att världen har växt med mig
och nu finns det för mycket att bry sig,
att bry sig om.
Hej jag heter Kalle och jag mår inte bra,
jag får notiser om att det är så ungdomar ska ha det.
Jag sitter i min plats längst bak i klassrummet till vänster,
när jag plötsligt ser en bild,
jag tror jag ser ett mönster.
här uppifrån som utanför vårt fönster.
för vi är ett *** fullt av instängda fåglar,
det finns svanar som alla anar kommer växa och bli kända som alla vill vara
det finns kråkor som är stolta över att ta andras lycka/ det andra har , och det finns hackspettar
och duvor
gökar
ugglor,
och jag
och jag är rädd att jag är en pingvin eller en struts
jag vet inte om ni vet men av alla 10000 fåglar är just dem de ända som inte kan flyga
och jag tror jag är en pingvin
men kanske är det bra för jag är jag.
Mar 2, 2018
Mar 2, 2018 at 1:05 AM UTC
Borges Arte Poética
Un breve mármol cuida su memoria;
Sobre nosotros crece, atroz, la historia.
Pienso que si pudiera ver mi cara sabría quien soy en esta tarde rara.
pienso y solo siento al pobre soñador de su propia persona el que no pierde ni un segundo en escribe, el escritor mas puro de el mundo, un elegante señor bigote, un montrou poeta, que para por momentos a sentir su corazon que siente el soñante de este mundo minisculo, que se hace cuanto los dias ya no son escrituras y las escritos no pueden recitar, recuerda el recitar, de el hombre invisible, el unico, el terrible infant born inborn wild man of the corn, he partakes indefinitely, he was nevertherland, he was norse, he was el bewolf olvidado, el fue irlandia, el fue prague, el entendio a kafka, fuera el pratimonio a el. tengo algo que te sorprende harvard boys, que piensan de virtudes, que es el intelectual en este mundo, gira y no alguien lo compro, se sabe que el mas sabio se retira y no dice nada, huevo de pascal, huevo de wells, huevo invisible, hombre divisible. moneda, oro, maya, azteca, o inca, enblema, de nativo que es la pena de vivira, existera, existera. vara till, uthärdar.
Sep 17, 2021
Sep 17, 2021 at 11:36 PM UTC
No he podido dormir. Esta noche
Me ha sido negada
La gracia sencilla
Del sueño habitual.
En un zumo de lirios morados
Se anegan mis ojos sombríos y largos
Y en un zumo amarillo de cera,
O de vara de nardo marchita,
Se han ahogado las llamas rosadas
Que coloran la piel de mis labios.
Si me pongo recta, cruzadas las manos,
La boca estrujada,
Abrochados los párpados lacios,
Parezco una muerta.
El insomnio taladra mis sienes
Con sus siete clavos de vigilia ácida.
Y retoñan, retoñan deseos.
¿Dónde se halla, Señor, el amante
Que mis finos cabellos peinaba,
Con sus manos morenas que olían
A mazos de trigo y a ramo de dalias?
En mi lecho, que es nata de linos,
Su vacío lugar mana angustia.
Y en el blanco mantel de las sábanas.
Me agito intranquila
Como un haz de culebras trenzadas
Que el látigo rojo
Del insomnio implacable fustiga.
No sentir... No pensar... Mas ahora,
¿Qué imprevista dulzura ha llegado
A sentarse a los pies de mi cama?
A mis párpados largos parece
Que una venda de bronce desciende
Y mis manos nerviosas se aquietan
En cruzado ademán de reposo.
No sentir... No pensar... ¿Es el sueño,
O eres tú, monja,negra, que llaman
Los hombres, la Muerte?
885
Helo, helo por do viene el infante vengador,
caballero a la jineta en un caballo corredor,
su manto revuelto al brazo, demudada la color,
y en la su mano derecha un venablo cortador;
con la ***** del venablo sacarían un arador,
siete veces fue templado en la sangre de un dragón
y otras tantas afilado porque cortase mejor,
el hierro fue hecho en Francia, y el asta en Aragón.
Perfilándoselo iba en las alas de su halcón.
Iba buscar a don Cuadros, a don Quadros, el traidor.
Allá le fuera a hallar junto al emperador,
la vara tiene en la mano, que era justicia mayor.
Siete veces lo pensaba si lo tiraría o no
y al cabo de las ocho el venablo le arrojó;
por dar al dicho don Cuadros, dado ha al emperador,
pasado le ha manto y sayo, que era de un tornasol,
por el suelo ladrillado más de un palmo lo metió.
Allí le habló el rey, bien oiréis lo que habló:
-¿Por qué me tiraste, infante? ¿Por qué me tiras, traidor?
-Perdóneme tu alteza, que no tiraba a ti, no,
tiraba al traidor de Cuadros, ese falso engañador,
que siete hermanos tenía no ha dejado si a mí, no.
Por eso delante de ti, buen rey, lo desafío yo.
Todos fían a don Cuadros y al infante no fían, no,
sino fuera una doncella, hija es del emperador,
que los tomó por la mano y en el campo los metió.
A los primeros encuentros Cuadros en tierra cayó.
Apeárase el infante, la cabeza le cortó
y tomárala en su lanza y al buen rey la presentó.
De que aquesto vido el rey con su hija le casó.
914
Jag undrar, känner Lady vad jag känner?
Bjöd ut henne på middag, ville vara mer än bara vänner.
Opera musik, något fint vin, pasta och ***** frikadeller.
Bildar mig en framtid med henne som vackra akvareller, slurpar upp spaghettin och undrar om hon kommer finnas på andra änden.
Men Lady var intresserad av andra grejer.
Eh.
Bagateller.
Sånt som händer.
Ett snedsteg man lär sig av i livets lidande.
Har ändå inte tid för romantik, måste lufsa vidare.
Bort från tragedi, monarki och slavdrivare.
Bort från folk som berikar sig med att tro att alla andras perspektiv av dom är genom en stjärnkikare.
Men man är ju närsynt som få.
Dammar in dimman vill försvinna, övervinna alla hinder men det är svårt.
Ger eloge till alla er som finner fingret ni kan stoppa ringen på, men förstå.
Paniken som uppstår av insikten att tiden rinner, broar brinner,
tjejer som du känner vill hellre vara dina vänner för dom väntar på Mister grå.
**** it..
Det ba så.
Låt det gå
vilken låt
stå på tå
låt musiken föra dig till morgondagen,
glöm igår.
Låt dom skörda,
fortsätt så.
Tills du når
varje mål.
Låt tiden läka alla sår.
Dec 10, 2019
Dec 10, 2019 at 1:57 PM UTC
Antonio Torres Heredia,
hijo y nieto de Camborios,
con una vara de mimbre
va a Sevilla a ver los toros.
Moreno de verde luna
anda despacio y garboso.
Sus empavonados bucles
le brillan entre los ojos.
A la mitad del camino
cortó limones redondos,
y los fue tirando al agua
hasta que la puso de oro.
Y a la mitad del camino,
bajo las ramas de un olmo,
guardia civil caminera
lo llevó codo con codo. El día se va despacio,
la tarde colgada a un hombro,
dando una larga torera
sobre el mar y los arroyos.
Las aceitunas aguardan
la noche de Capricornio,
y una corta brisa, ecuestre,
salta los montes de plomo.
Antonio Torres Heredia,
hijo y nieto de Camborios,
viene sin vara de mimbre
entre los cinco tricornios. Antonio, ¿quién eres tú?
Si te llamaras Camborio,
hubieras hecho una fuente
de sangre con cinco chorros.
Ni tú eres hijo de nadie,
ni legítimo Camborio.
¡Se acabaron los gitanos
que iban por el monte solos!
Están los viejos cuchillos
tiritando bajo el polvo. A las nueve de la noche
lo llevan al calabozo,
mientras los guardias civiles
beben limonada todos.
Y a las nueve de la noche
le cierran el calabozo,
mientras el cielo reluce
como la grupa de un potro.
504
Det var länge sen, vi såg varandra
En dag som jag aldrig kommer glömma
Vi satt på soffan hos mig, det var lugnt då
Två själar i ett *** verkligen lyckliga och fria
Åtminstone, jag minns att det kändes så
Vi tittade på en film, vars titel jag inte kommer nämna
För att det är för svårt att komma ihåg detta
Så svårt att fokusera
När det finns en sån tjej som sitter så nära
Ett ansikte, en kropp, en sinnesstämning, idealiska
Jag kunde inte sluta begrunda
Jag håller på att ordna och skriva
Allt som virvlar just nu i min hjärna
”Jag har tur!”, kan jag väl påstå
För sen, vi gick till sovrummet och fick komma
Så nära som natur kan tillåta
Under en natt som blev den tredje och sista
Innan du bestämde dig att flytta tillbaka
Nu, känns det konstigt för att du är borta
Är det ett riktigt minne eller drömde jag?
Livet är som en berg- och dalbana
Som man inte riktigt har kontroll på
Fast, det finns en sak som du kan göra
Varje dag, ta ett steg baklänges bara
Utan att titta över axlarna
Titta hellre upp på himlen, du kan gärna stirra
Kanske ser du åter en hund som rider en sköldpadda
Tänker på mig och börjar skratta
Tills du är tvungen att sluta gå
För det finns nån som står i vägen
Nån som kanske gjort detsamma
Med ögonen fast på molnen
Om jag skulle vara helt ärlig, måste jag avslöja
Att i hemlighet, hoppas jag det blir jag
Det låter självisk förstås, det vet jag
Men det är väl min dikt så jag får bestämma
Resten av historien kommer jag inte berätta
Det är bara att tänka sig
”Den som lever får se”.
Feb 18, 2020
Feb 18, 2020 at 12:36 PM UTC
Tata îmi spune ca mi se atrofiază mușchii în mâna stângă
Așa că,
De noaptea ielelor nu o să mă mai mișc, o să-mi adoarmă corpul -lasă-mă să cad și nu mă mai aduna!
O să las ura ielelor să mă umple, să mă poarte cu solstițiul departe.
Tata tot îmi spune eu îmi dau urechile să le ia ielele, să le ia ielele.
Le dau lor corpul meu care zdruncină gânduri și suferințe,
Le dau lor venele și sângele care car alene globule, vise și cântece pentru sânziene.
Le voi da lor dragostea ce ți-o port, s-o ducă departe, să calce marea în picioare cu ea, să-i înflorească valurile vara ca să înghită țărmul toamna cu dragostea mea -o s-o dau lor, o s-o dau ielelor.
Le voi da cuvintele scrise și nespuse să le lase închise în codrii, să le ardă în focurile culmii.
Le voi da lor tot, vă dau tot ielelor!
Corpul ăsta rupt de timp și atât de tânăr, luați-l ielelor și făceți-vă lume
O coastă zâmbet pentru voi, ielelor!
Ochiul meu pentru cruzime, onorați-l ielelor!
Eu vasul pentru ura voastră, voi aduceți-mă de îndată acasă.
Dragostea asta pentru nimeni și pentru tot,
Luați-o voi ielelor!
Lichiditatea ei pusă în sticlă- poate hrăni pământul cât mor
Fulgeră și tună în mine timpul nerămas pentru dragoste, sânzienelor vă implor luați-o și ascundeți-o.
Mintea aceasta marmură de alamă, o povară pentru mine rogu-vă de-o aruncați.
Sau de-o păstrați ielelor, puneți-o la rece, să nu mai plece, să nu mai sufere.
Fie-vă sânge și sabie de-o luați.
Ielelor de noaptea voastră eu vă dau tot ce sunt eu,
Gură. Aer. Plămâni.
Șoapte. Atingeri. Înghițituri.
Mâini. Vorbe. Visuri.
Genunchi. Coate. Ocolișuri.
Ochi. Lacrimi. Sânge. și Podișuri.
Luați ce puteți duce și acolo unde mergeți, acolo să le distrugeți.
Jun 21, 2022
Jun 21, 2022 at 4:00 PM UTC
tunga täcken och dina andetag
bläcket i din hud och dina fina ord
jag glömmer nästan att sängen är dekorerad med mitt blod
fläckar som du låter finnas kvar
du känns som mitt paradis
för ibland vill du hålla om mig
men oftast vill du ha mer
dina händer är för ivriga och blåmärken är bevis
du ser ledsen ut men du fortsätter ändå
jag tror att det är okej för du vill ju ha mig
jag vill gråta
du vill romantisera
du säger ju att jag är fin när jag gråter
även när det är du som orsakat tårarna
gillar du det?
är du stolt?
för mina ögon brinner när dina bara är blå
jag är en saga och du är min prins
det finns ingen krona på ditt huvud
så du låter makten koras i dina händer istället
men det är
okej
vi är okej
du greppar hårt och blåser på såren
lämnar mig för ett bloss från cigaretten
jag känner lukten av rök på dina kläder
men jag vet att jag inte ska fråga
aldrig ifrågasätta
för då hade jag kanske sett
att dina ord var mjuka men din säng var hård
att dina löften vara stora men dina lögner var större
jag faller alltid för dig ändå
jag håller dig i handen och allt jag säger är fel
mina kläder är värdelösa
mina ord är ett evigt eko
du varnar och du säger
f ö r l å t
men du vet aldrig vad du ber om ursäkt för
alkohol i vårt blod och mina tårar på din kudde
din själ som låtsas vara trasig
min själ som skriker ditt namn
aldrig någonsin hittar de till varandra igen
för illusionen är förstörd och till **** får jag syn
du är inget mästerverk och jag tycker synd om de andra
de som ser när dina ögon blir mörka
de som ser dina läppar runt en flaska
mörka väggar och du är borta
någon dag kommer du få höra
om natten jag spenderade hos din vän
eller telefonsamtalen från personen du träffade senast för en kvart sen
viskningar på stan och folk som ser igenom dig
du är en kliché
och inget känns okej längre
Nov 12, 2019
Nov 12, 2019 at 4:15 AM UTC
Du var som gruset
På en trottoar i december
Därför
Ville jag ha dig
För jag trodde det var du
Som hjälpte mig stå när gatan var hal
Men jag glömde tacka mina egna ben
Som hjälpte mig upp
Varje gång du misslyckades skydda mig
Från vinterns alla brutala fall
Men nu är våren här
Och jag ser dig inte
Men jag är inte ledsen
För jag vet
Att bland alla betydelselösa gruskorn
Finns någon som kommer pryda min trädgård
Och inte bara vara gruset på en trottoar
Apr 30, 2019
Apr 30, 2019 at 6:38 PM UTC
jag skulle ljuga om jag inte erkände att jag minns dig
jag minns hur din famn var som en vagga för min trötta kropp
jag minns hur ditt leende satte ett stopp på allt jag trodde att jag var
för med dig så räckte inte mina andetag eller trösten jag trodde skulle göra dig hel
det räckte inte med maten jag fyllde din kyl med eller när jag träffade dina vänner som kollade på tjejer som om de vore tårtor i ett skyltfönster
precis som du gjorde
du höll upp mig med ett snöre med saxen nära till hands
snälla klipp ner mig och låt mig träffa marken innan du hinner skada mig igen
tänk om jag hade sagt så
tänk om jag sa åt dig att sluta
istället lät du mig vakna i fläckar av blod och i en kropp som inte längre kändes som min
men du lät mig aldrig vara ledsen för det var ju din själ som skulle vara trasig
det var ju du som förtjänade sympati
för en gång sa du ju
f ö r l å t
och om jag inte säger okej till allt du vill så är det mitt eget fel
det är mitt fel att dina ögon inte längre är blå
men att mitt lår är lila från ditt grepp
jag minns den mörka parkeringsplatsen och hur jag gick från skratt till chock av din hand runt min hals
tänk om det hade varit suddigt som en dröm
istället minns jag mer än jag önskar
hur allt var så naturligt och självklart för dig
och då var det redan för sent att säga nej
min rygg mot din vägg blev min plats och jag skämdes över såren som du skapade
för kanske var det jag som låtit dem ta form
smärta
du bar en mantel av svek och ändå kunde jag inte se igenom dig
din skönhet försvann i ögonblicket mitt namn och våldtäkt nämndes i samma mening
men även nu känns det fortfarande som att jag vill säga okej
att allt är...
okej
Jul 10, 2021
Jul 10, 2021 at 8:20 PM UTC
La palma, talle juvenil del aire,
el granado, mi brasa superada,
mi George Dickson, sangre bien rizada,
violetas, miniaturas al desgaire,
han de rodear mi casa, la del sueño
y del ensueño musical y breve,
con una dicha asordinada y leve
y un bien medido bienestar pequeño.
Empezar en pobrezas armoniosas
la conquista de panes y de rosas,
que me entreguen la paz de cada día.
Medirme la ambición con una vara,
que nunca pueda resultarme cara,
ni darle pena ya a Santa María.
339