Submit your work, meet writers and drop the ads. Become a member
Josephine Lnd May 2013
An empty ******* tank, but with full throttle
been running on idle on top gear,
now the engine has seized up and I
am forced to surrender every morning
to the fact
that I have to eat pills not to go into myself,
go into a corner and go under

and even though I’m on the maximum dose
there are still days when I can’t
get outside the door
just laying down, sinking through the couch, back down
to a state I don’t want to allow
but I have no other choice but to keep breathing
as if I were on ten thousand meters altitude

and I have no other choice but to surrender to
the fact that I can’t handle myself,
that I wouldn’t get up without
these forty milligrams a day
yet still I stand there with my sword drawn behind my back
can’t let the guard down unto the enemy that is reality

and now they say I have a bipolarity they
want to medicate, stabilize
my moods
I have a flawed brain, I have a flawed history
been making too many bad choices, involved myself
in too many ****** up people and got stuck
as if I didn’t have any other choice
when really I just could have opened my eyes
and see my own part of the story
  that I’ve always been looking for someone more broken than
what I’ve been,
to take care of, in stupid attempts
to drown out my own weakness

it’s as if I’ve always wanted to find excuses
for feeling the way I do, being the way I am,
that I don’t function at all
  never wanted to realize that it was in me
the fault lied
  always on the hunt for someone who could destroy me anew
so I didn’t have to see that I was already annihilated
by myself,
so I didn’t have to see that there were no hangman,
that I stood there with the axe in my own hands
and blood on my shoes

//

en tom jävla tank, men med gasen i botten
har kört på tomgång på högsta växeln,
nu har motorn skurit och jag
är tvungen att kapitulera varenda morgon
inför det faktum
att jag måste knapra piller för att inte gå in i mig själv,
gå in i ett hörn och gå under

och trots att jag ligger på maxdos
så finns det fortfarande dagar då jag inte klarar av
att ta mig utanför dörren
bara ligger, sjunker igenom soffan, ner tillbaka
till ett tillstånd jag inte vill tillåta,
men jag har inget annat val än att fortsätta andas
som om jag befann mig på tiotusenmeters höjd

jag har inget annat val än att kapitulera inför
det faktum att jag inte klarar av mig själv,
att jag inte skulle idas resa mig upp utan
dessa fyrti milligram om dagen
  ändå står jag där med svärdet draget bakom ryggen
kan inte släppa ner garden inför den fiende som är verkligheten

och nu säger de att jag har en bipolaritet
som de vill medicinera, stabilisera
mina stämningar
jag har fel på hjärnan, det är fel på min historia
har gjort för många dåliga val, har involverat mig
i för många fuckade människor och fastnat där
som om jag inte hade något annat val
när jag egentligen bara kunnat öppna ögonen
och se min egen roll i det hela
  att jag ständigt sökt någon trasigare än
vad jag själv varit,
att ta hand om, i korkade försök
att överrösta min egen svaghet

det är som att jag alltid velat hitta ursäkter
för att jag mår som jag mår, är som jag är,
att jag inte fungerar alls
har aldrig velat inse att det var hos mig
felet låg,
ständigt på jakt efter nån som kunnat förgöra mig på nytt
så jag slapp se att jag redan var tillintetgjord
av mig själv,
så jag slapp se att det inte fanns någon bödel,
att jag stod med yxan i min egen hand
och blod på mina skor
emil hernried Mar 2018
Hej jag heter Kalle, jag är 17 vårar

och
jag är trött på att tårar faller ner från min kind.
Det hände senast i torsdags morgon i klassrummet när nina skapat ett
instagram konto
som hette kalle balle kalle balle är ful.

Jag tyckte det var töntigt för vi är sjutton år,
men alla andra skrattade så vad ska man göra då ?
Läraren sa inget fast han allting såg
han bara twittra på om något som jag ej kommer ihåg.

Även om dem flesta mobiler är på surr
så hör jag allt twitter som pågår i detta ***.
och jag vet att det mesta inte är om mig
och jag vet att man inte borde bry sig men
jag bryr mig.

och det känns så motsägelsefull
för jag har alltid hört att det är någonting fint i att bry sig
att bry sig,
men nu när jag är större är det som att världen har växt med mig
och nu finns det för mycket att bry sig,
att bry sig om.

Hej jag heter Kalle och jag mår inte bra,
jag får notiser om att det är så ungdomar ska ha det.
Jag sitter i min plats längst bak i klassrummet till vänster,
när jag plötsligt ser en bild,  
jag tror jag ser ett mönster.
här uppifrån som utanför vårt fönster.

för vi är ett *** fullt av instängda fåglar,

det finns svanar som alla anar kommer växa och bli kända som alla vill vara
det finns kråkor som är stolta över att ta andras lycka/ det andra har , och det finns hackspettar
och duvor
gökar
ugglor,
och jag

och jag är rädd att jag är en pingvin eller en struts
jag vet inte om ni vet men av alla 10000 fåglar är just dem de ända som inte kan flyga
och jag tror jag är en pingvin
men kanske är det bra för jag är jag.
a swedish one ...
agnes  Jul 2021
han
agnes Jul 2021
han
jag skulle ljuga om jag inte erkände att jag minns dig
jag minns hur din famn var som en vagga för min trötta kropp
jag minns hur ditt leende satte ett stopp på allt jag trodde att jag var
för med dig så räckte inte mina andetag eller trösten jag trodde skulle göra dig hel
det räckte inte med maten jag fyllde din kyl med eller när jag träffade dina vänner som kollade på tjejer som om de vore tårtor i ett skyltfönster
precis som du gjorde

du höll upp mig med ett snöre med saxen nära till hands
snälla klipp ner mig och låt mig träffa marken innan du hinner skada mig igen
tänk om jag hade sagt så
tänk om jag sa åt dig att sluta
istället lät du mig vakna i fläckar av blod och i en kropp som inte längre kändes som min
men du lät mig aldrig vara ledsen för det var ju din själ som skulle vara trasig
det var ju du som förtjänade sympati
för en gång sa du ju
                                      f ö r l å t
och om jag inte säger okej till allt du vill så är det mitt eget fel
det är mitt fel att dina ögon inte längre är blå
men att mitt lår är lila från ditt grepp

jag minns den mörka parkeringsplatsen och hur jag gick från skratt till chock av din hand runt min hals
tänk om det hade varit suddigt som en dröm
istället minns jag mer än jag önskar
hur allt var så naturligt och självklart för dig
och då var det redan för sent att säga nej
min rygg mot din vägg blev min plats och jag skämdes över såren som du skapade
för kanske var det jag som låtit dem ta form
smärta
du bar en mantel av svek och ändå kunde jag inte se igenom dig

din skönhet försvann i ögonblicket mitt namn och våldtäkt nämndes i samma mening
men även nu känns det fortfarande som att jag vill säga okej
att allt är...
                    okej
agnes  Nov 2019
naivitet
agnes Nov 2019
tunga täcken och dina andetag
bläcket i din hud och dina fina ord
jag glömmer nästan att sängen är dekorerad med mitt blod
fläckar som du låter finnas kvar

du känns som mitt paradis
för ibland vill du hålla om mig
men oftast vill du ha mer
dina händer är för ivriga och blåmärken är bevis
du ser ledsen ut men du fortsätter ändå
jag tror att det är okej för du vill ju ha mig

jag vill gråta
du vill romantisera
du säger ju att jag är fin när jag gråter
även när det är du som orsakat tårarna
gillar du det?
är du stolt?
för mina ögon brinner när dina bara är blå

jag är en saga och du är min prins
det finns ingen krona på ditt huvud
så du låter makten koras i dina händer istället
men det är
                      okej
vi är okej

du greppar hårt och blåser på såren
lämnar mig för ett bloss från cigaretten
jag känner lukten av rök på dina kläder
men jag vet att jag inte ska fråga
aldrig ifrågasätta
för då hade jag kanske sett
att dina ord var mjuka men din säng var hård
att dina löften vara stora men dina lögner var större
jag faller alltid för dig ändå

jag håller dig i handen och allt jag säger är fel
mina kläder är värdelösa
mina ord är ett evigt eko
du varnar och du säger
                                           f ö r l å t
men du vet aldrig vad du ber om ursäkt för

alkohol i vårt blod och mina tårar på din kudde
din själ som låtsas vara trasig
min själ som skriker ditt namn
aldrig någonsin hittar de till varandra igen
för illusionen är förstörd och till **** får jag syn
du är inget mästerverk och jag tycker synd om de andra
de som ser när dina ögon blir mörka
de som ser dina läppar runt en flaska

mörka väggar och du är borta
någon dag kommer du få höra
om natten jag spenderade hos din vän
eller telefonsamtalen från personen du träffade senast för en kvart sen
viskningar på stan och folk som ser igenom dig
du är en kliché
och inget känns okej längre
Gorba  Feb 2020
Du
Gorba Feb 2020
Du
Det var en sak jag ville säga
En sak som plötsligt blev flera
Det är så det brukar gå
I mitt huvud, råkar allt förändras

Jag vill att du närmar dig
Inte för att det är en hemlighet
Men för tiden det ger mig
För att samla på mig tillräckligt med mod

Jag vet inte hur du kommer reagera
Jag hoppas att du inte tar det illa
Fast, jag vet det inte kan hända
Borde jag hellre ha använt tro, tycka, eller tänka?

Det finns inget som är säkert
När du är i området
Det här matar problemet som blåser upp lite mer varje dag
Eftersom du är här, fast i mina tankar, oavsett vägen jag tar

Det känns nu som jag har sagt för mycket
Jag är förvirrad, helt enkelt
Kanske, blir det bättre om jag håller tyst i alla fall
Jag blir rädd, jag blir kall

Jag behöver värma mig
Kom fortare, hjälp mig!
Det är bara en sak som räknas
Bara en sak, jag lovar

Det var en sak jag ville säga
En sak du ska veta
En sak bara
Det är faktiskt en fråga
En fråga till dig
Som ungarna skulle säga

Får jag en chans på dig?

— The End —