Hej jag heter Kalle, jag är 17 vårar

och
jag är trött på att tårar faller ner från min kind.
Det hände senast i torsdags morgon i klassrummet när nina skapat ett
instagram konto
som hette kalle balle kalle balle är ful.

Jag tyckte det var töntigt för vi är sjutton år,
men alla andra skrattade så vad ska man göra då ?
Läraren sa inget fast han allting såg
han bara twittra på om något som jag ej kommer ihåg.

Även om dem flesta mobiler är på surr
så hör jag allt twitter som pågår i detta ***.
och jag vet att det mesta inte är om mig
och jag vet att man inte borde bry sig men
jag bryr mig.

och det känns så motsägelsefull
för jag har alltid hört att det är någonting fint i att bry sig
att bry sig,
men nu när jag är större är det som att världen har växt med mig
och nu finns det för mycket att bry sig,
att bry sig om.

Hej jag heter Kalle och jag mår inte bra,
jag får notiser om att det är så ungdomar ska ha det.
Jag sitter i min plats längst bak i klassrummet till vänster,
när jag plötsligt ser en bild,  
jag tror jag ser ett mönster.
här uppifrån som utanför vårt fönster.

för vi är ett *** fullt av instängda fåglar,

det finns svanar som alla anar kommer växa och bli kända som alla vill vara
det finns kråkor som är stolta över att ta andras lycka/ det andra har , och det finns hackspettar
och duvor
gökar
ugglor,
och jag

och jag är rädd att jag är en pingvin eller en struts
jag vet inte om ni vet men av alla 10000 fåglar är just dem de ända som inte kan flyga
och jag tror jag är en pingvin
men kanske är det bra för jag är jag.

Det var länge sen, vi såg varandra
En dag som jag aldrig kommer glömma
Vi satt på soffan hos mig, det var lugnt då
Två själar i ett ***, verkligen lyckliga och fria
Åtminstone, jag minns att det kändes så
Vi tittade på en film, vars titel jag inte kommer nämna
För att det är för svårt att komma ihåg detta
Så svårt att fokusera
När det finns en sån tjej som sitter så nära
Ett ansikte, en kropp, en sinnesstämning, idealiska
Jag kunde inte sluta begrunda
Jag håller på att ordna och skriva
Allt som virvlar just nu i min hjärna
”Jag har tur!”, kan jag väl påstå
För sen, vi gick till sovrummet och fick komma
Så nära som natur kan tillåta
Under en natt som blev den tredje och sista
Innan du bestämde dig att flytta tillbaka
Nu, känns det konstigt för att du är borta
Är det ett riktigt minne eller drömde jag?  
Livet är som en berg- och dalbana
Som man inte riktigt har kontroll på
Fast, det finns en sak som du kan göra
Varje dag, ta ett steg baklänges bara
Utan att titta över axlarna
Titta hellre upp på himlen, du kan gärna stirra
Kanske ser du åter en hund som rider en sköldpadda
Tänka på mig och börja skratta
Tills du är tvungen att sluta gå
För det finns nån som står i vägen
Nån som kanske gjort detsamma
Med ögonen fast på molnen
Om jag skulle vara helt ärlig, måste jag avslöja
Att i hemlighet, hoppas jag det blir jag
Det låter självisk förstås, det vet jag
Men det är väl min dikt så jag får bestämma
Resten av historien kommer jag inte berätta
Det är bara att tänka sig
”Den som lever får se”.

tunga täcken och dina andetag
bläcket i din hud och dina fina ord
jag glömmer nästan att sängen är dekorerad med mitt blod
fläckar som du låter finnas kvar

du känns som mitt paradis
för ibland vill du hålla om mig
men oftast vill du ha mer
dina händer är för ivriga och blåmärken är bevis
du ser ledsen ut men du fortsätter ändå
jag tror att det är okej för du vill ju ha mig

jag vill gråta
du vill romantisera
du säger ju att jag är fin när jag gråter
även när det är du som orsakat tårarna
gillar du det?
är du stolt?
för mina ögon brinner när dina bara är blå

jag är en saga och du är min prins
det finns ingen krona på ditt huvud
så du låter makten koras i dina händer istället
men det är
                      okej
vi är okej

du greppar hårt och blåser på såren
lämnar mig för ett bloss från cigaretten
jag känner lukten av rök på dina kläder
men jag vet att jag inte ska fråga
aldrig ifrågasätta
för då hade jag kanske sett
att dina ord var mjuka men din säng var hård
att dina löften vara stora men dina lögner var större
jag faller alltid för dig ändå

jag håller dig i handen och allt jag säger är fel
mina kläder är värdelösa
mina ord är ett evigt eko
du varnar och du säger
                                           f ö r l å t
men du vet aldrig vad du ber om ursäkt för

alkohol i vårt blod och mina tårar på din kudde
din själ som låtsas vara trasig
min själ som skriker ditt namn
aldrig någonsin hittar de till varandra igen
för illusionen är förstörd och till **** får jag syn
du är inget mästerverk och jag tycker synd om de andra
de som ser när dina ögon blir mörka
de som ser dina läppar runt en flaska

mörka väggar och du är borta
någon dag kommer du få höra
om natten jag spenderade hos din vän
eller telefonsamtalen från personen du träffade senast för en kvart sen
viskningar på stan och folk som ser igenom dig
du är en kliché
och inget känns okej längre

Det var en gång
En man bestämde sig
att lämna allt bakom sig
För att söka framgång

Det var en gång
En man åkte till en främmande stad
Bara för att han hade tillstånd
Och hört om den på en verkstad

Det var en gång
En man hamnade
I en värld mer mystisk
Än han trodde

Det var en gång
En man som försökte
Vänja sig vid kulturen
Hamnade vilsen

Det var en gång
En man tänkte sig
Att åka tillbaka
Varifrån han kom

Det var en gång
En man föredrog
Att stanna lite längre
För att utforska mer och bättre

Det började som en saga
Man vet inte riktigt hur eller när det kommer sluta
Men mannen förväntar sig
Att i framtiden kunna dela med sig

Av att han levde lycklig i flesta av sina dagar
Med sina gamla och nya kompisar
Kanske med några barn
Men troligen med kärlek.

Det var en sak jag ville säga
En sak som plötsligt blev flera
Det är så det brukar gå
I mitt huvud, råkar allt förändras

Jag vill att du närmar dig
Inte för att det är en hemlighet
Men för tiden det ger mig
För att samla på mig tillräckligt med mod

Jag vet inte hur du kommer reagera
Jag hoppas att du inte tar det illa
Fast, jag vet det inte kan hända
Borde jag hellre ha använt tro, tycka, eller tänka?

Det finns inget som är säkert
När du är i området
Det här matar problemet som blåser upp lite mer varje dag
Eftersom du är här, fast i mina tankar, oavsett vägen jag tar

Det känns nu som jag har sagt för mycket
Jag är förvirrad, helt enkelt
Kanske, blir det bättre om jag håller tyst i alla fall
Jag blir rädd, jag blir kall

Jag behöver värma mig
Kom fortare, hjälp mig!
Det är bara en sak som räknas
Bara en sak, jag lovar

Det var en sak jag ville säga
En sak du ska veta
En sak bara
Det är faktiskt en fråga
En fråga till dig
Som ungarna skulle säga

Får jag en chans på dig?

jag skulle ljuga om jag inte erkände att jag minns dig
jag minns hur din famn var som en vagga för min trötta kropp
jag minns hur ditt leende satte ett stopp på allt jag trodde att jag var
för med dig så räckte inte mina andetag eller trösten jag trodde skulle göra dig hel
det räckte inte med maten jag fyllde din kyl med eller när jag träffade dina vänner som kollade på tjejer som om de vore tårtor i ett skyltfönster
precis som du gjorde

du höll upp mig med ett snöre med saxen nära till hands
snälla klipp ner mig och låt mig träffa marken innan du hinner skada mig igen
tänk om jag hade sagt så
tänk om jag sa åt dig att sluta
istället lät du mig vakna i fläckar av blod och i en kropp som inte längre kändes som min
men du lät mig aldrig vara ledsen för det var ju din själ som skulle vara trasig
det var ju du som förtjänade sympati
för en gång sa du ju
                                      f ö r l å t
och om jag inte säger okej till allt du vill så är det mitt eget fel
det är mitt fel att dina ögon inte längre är blå
men att mitt lår är lila från ditt grepp

jag minns den mörka parkeringsplatsen och hur jag gick från skratt till chock av din hand runt min hals
tänk om det hade varit suddigt som en dröm
istället minns jag mer än jag önskar
hur allt var så naturligt och självklart för dig
och då var det redan för sent att säga nej
min rygg mot din vägg blev min plats och jag skämdes över såren som du skapade
för kanske var det jag som låtit dem ta form
smärta
du bar en mantel av svek och ändå kunde jag inte se igenom dig

din skönhet försvann i ögonblicket mitt namn och våldtäkt nämndes i samma mening
men även nu känns det fortfarande som att jag vill säga okej
att allt är...
                    okej

Dagen jag inte vaknar och mitt huvud ligger tungt kvar på kudden
Dagen då mitt hjärta somnat och mina leder stelnat till
Dagen du vaknar utan mig vid din sida och dagen du kommer hem till ett hus där jag inte längre bor

När breven har blivit för många och bläcket i pennan tagit ****
När mina fötter blivit för trötta och rört marken för sista gången
När du inte längre behöver trösta mig eller säga att allt kommer bli okej
För allt har redan blivit okej

När jag inte kan ta emot kramar och inte kan säga hejdå
För min rätt till hejdå var förbrukad så fort jag insåg att jag kanske aldrig vaknar igen
Och hur den tanken kändes bra
Jag hoppas att du inte behövde se mig så
Jag hoppas att du ringde någon och jag hoppas att alla kan förlåta mig på det sättet jag aldrig kunde förlåta mig själv

Ekot av vår förlorade framtid
Är helt öronbedövande
Det paralyserar mig
Tystnaden av din röst river i mina lungor
Avsaknaden av dina varma händer
Värker i min hud
Vi hade allt så nära
Allt vi inte vågat hoppas på
Du skulle bli pappa till mina barn
Och nu
Nu svider minnet av din bruna blick
Som kanske aldrig mer
Kommer möta min