Hej jag heter Kalle, jag är 17 vårar

och
jag är trött på att tårar faller ner från min kind.
Det hände senast i torsdags morgon i klassrummet när nina skapat ett
instagram konto
som hette kalle balle kalle balle är ful.

Jag tyckte det var töntigt för vi är sjutton år,
men alla andra skrattade så vad ska man göra då ?
Läraren sa inget fast han allting såg
han bara twittra på om något som jag ej kommer ihåg.

Även om dem flesta mobiler är på surr
så hör jag allt twitter som pågår i detta ***.
och jag vet att det mesta inte är om mig
och jag vet att man inte borde bry sig men
jag bryr mig.

och det känns så motsägelsefull
för jag har alltid hört att det är någonting fint i att bry sig
att bry sig,
men nu när jag är större är det som att världen har växt med mig
och nu finns det för mycket att bry sig,
att bry sig om.

Hej jag heter Kalle och jag mår inte bra,
jag får notiser om att det är så ungdomar ska ha det.
Jag sitter i min plats längst bak i klassrummet till vänster,
när jag plötsligt ser en bild,  
jag tror jag ser ett mönster.
här uppifrån som utanför vårt fönster.

för vi är ett *** fullt av instängda fåglar,

det finns svanar som alla anar kommer växa och bli kända som alla vill vara
det finns kråkor som är stolta över att ta andras lycka/ det andra har , och det finns hackspettar
och duvor
gökar
ugglor,
och jag

och jag är rädd att jag är en pingvin eller en struts
jag vet inte om ni vet men av alla 10000 fåglar är just dem de ända som inte kan flyga
och jag tror jag är en pingvin
men kanske är det bra för jag är jag.

I rummet fullt av brus och stoj,
möttes deras blickar, utan ett ord, en glömd pojk.
Bland skratt och ljud, där människor går,
fann de varann, i tystnaden som består.
Blickarna talade, starkare än ljud,
kanske var det kärlek, kanske var det bud.
I folkmassan förlorade allt sin plats,
det var deras ögon som bar på livets skatt.

To write a story from scratch, with only a memory from years ago, it takes me a while to get my brain rolling.
I dont write much, i dont read much either. I love stories however. I love to think of stories, new ideas or imagining already made up stories in my head.
When i do read i can imagine what lays in the text. Thats what i love about stories.
I want to write something serious, not fully of course, but something that doesnt go over the top with crazy power-ups or deus ex machina stuff. I‘m not a big fan of that.
I‘ve thought of a magical world with magic arms, adventure but a mafia boss investigation. The main characters, experienced enough wizard and a younger man with extra blue arms he can summon on his body, eventually discovering that the blue arm man is actually the mafia boss, only to be gutted by him moments later.
I like fantasy, but I cant think of nothing original enough that would make it stand out.
Last summer, while driving under some moonlight, I imagined someone using runes to conquer the moons energy, summoning destructive beams of light, hálfmáni eða fullt tungl. Whatever fit. I wanted it to be nordic to an extent, icelandic drawn.
That was only just a thought for that drive and a few other nights.
Years ago, I wrote a story about a little piggy, who found a rusty trumpet, a talking trumpet, who told the piggy about the evil sock puppet wizard who was going to take over the world. The piggy brought adventure friends, talking knight fish and a walking flower mage.
That was supposed to be a one time thing in one class. I had barely made it halfway, as i was focused on a detailed enough story. It had to be rushed.
Then, in english class, we were assigned to write a 500 word childrens book with illustrations. I decided to take that story, rewrite in english and before long, I had overshot the limit and asked for a short extenstion. I wrote 1000 words in total. It still felt rushed. I‘ve lost it now.
In the end, there was no hard fought battle against the evil sock puppet wizard, they just beat him. Deus ex machina.