Jeg så dig i mængden, så unik, uberørt
Du var som nyudslået blomst, på en mark fyld af ukrudt
Alle lagde mærke til dig, ingen vil plukke dig
For så yndigt du belyste hele marken
Skyggede for alt ukrudt
Ingen ville plukke dig
For en nyudslået blomt er smuk
Til man træder på den
Til man plukker den
Til man dræber på den

jeg ved nu
at du ikke gjorde mig
til den bedste version af mig selv
for jeg har set at med de rigtige
mennesker blomstrer jeg
som en valmue
smuk og rød mens den
lever frit på marken
men hvis du plukker den
dør den
jeg ved nu
at jeg ikke skal leve
for at passe ind i et
andet menneskes liv
men finde mennesker
der passer ind i mit
som vil leve side om side
med mig på
den frie mark
jeg ved også
at det er okay at jeg
forelskede mig blindt
i lyden af din stemme
dit grin
din hjerne
i måden dine læber
rørte mine
den måde du så mig
det er okay
men først nu ved jeg
at jeg ikke er en kærlighed
fattigere
men en kærlighed rigere
for du vil altid side i mig
have en plads i mit hjerte
for tiden vi har tilbragt sammen
kommer aldrig tilbage
minderne vi har skabt sammen
de forsvinder aldrig
vi vil altid eksistere i datiden
det kan ingen af os løbe fra
og det er okay nu
for nu ved jeg
at det var meningen at vi
skulle forelske os
for at skilles igen
og lære noget om kærlighed

jag skulle ljuga om jag inte erkände att jag minns dig
jag minns hur din famn var som en vagga för min trötta kropp
jag minns hur ditt leende satte ett stopp på allt jag trodde att jag var
för med dig så räckte inte mina andetag eller trösten jag trodde skulle göra dig hel
det räckte inte med maten jag fyllde din kyl med eller när jag träffade dina vänner som kollade på tjejer som om de vore tårtor i ett skyltfönster
precis som du gjorde

du höll upp mig med ett snöre med saxen nära till hands
snälla klipp ner mig och låt mig träffa marken innan du hinner skada mig igen
tänk om jag hade sagt så
tänk om jag sa åt dig att sluta
istället lät du mig vakna i fläckar av blod och i en kropp som inte längre kändes som min
men du lät mig aldrig vara ledsen för det var ju din själ som skulle vara trasig
det var ju du som förtjänade sympati
för en gång sa du ju
                                      f ö r l å t
och om jag inte säger okej till allt du vill så är det mitt eget fel
det är mitt fel att dina ögon inte längre är blå
men att mitt lår är lila från ditt grepp

jag minns den mörka parkeringsplatsen och hur jag gick från skratt till chock av din hand runt min hals
tänk om det hade varit suddigt som en dröm
istället minns jag mer än jag önskar
hur allt var så naturligt och självklart för dig
och då var det redan för sent att säga nej
min rygg mot din vägg blev min plats och jag skämdes över såren som du skapade
för kanske var det jag som låtit dem ta form
smärta
du bar en mantel av svek och ändå kunde jag inte se igenom dig

din skönhet försvann i ögonblicket mitt namn och våldtäkt nämndes i samma mening
men även nu känns det fortfarande som att jag vill säga okej
att allt är...
                    okej

Dagen jag inte vaknar och mitt huvud ligger tungt kvar på kudden
Dagen då mitt hjärta somnat och mina leder stelnat till
Dagen du vaknar utan mig vid din sida och dagen du kommer hem till ett hus där jag inte längre bor

När breven har blivit för många och bläcket i pennan tagit ****
När mina fötter blivit för trötta och rört marken för sista gången
När du inte längre behöver trösta mig eller säga att allt kommer bli okej
För allt har redan blivit okej

När jag inte kan ta emot kramar och inte kan säga hejdå
För min rätt till hejdå var förbrukad så fort jag insåg att jag kanske aldrig vaknar igen
Och hur den tanken kändes bra
Jag hoppas att du inte behövde se mig så
Jag hoppas att du ringde någon och jag hoppas att alla kan förlåta mig på det sättet jag aldrig kunde förlåta mig själv