jag skulle ljuga om jag inte erkände att jag minns dig
jag minns hur din famn var som en vagga för min trötta kropp
jag minns hur ditt leende satte ett stopp på allt jag trodde att jag var
för med dig så räckte inte mina andetag eller trösten jag trodde skulle göra dig hel
det räckte inte med maten jag fyllde din kyl med eller när jag träffade dina vänner som kollade på tjejer som om de vore tårtor i ett skyltfönster
precis som du gjorde

du höll upp mig med ett snöre med saxen nära till hands
snälla klipp ner mig och låt mig träffa marken innan du hinner skada mig igen
tänk om jag hade sagt så
tänk om jag sa åt dig att sluta
istället lät du mig vakna i fläckar av blod och i en kropp som inte längre kändes som min
men du lät mig aldrig vara ledsen för det var ju din själ som skulle vara trasig
det var ju du som förtjänade sympati
för en gång sa du ju
                                      f ö r l å t
och om jag inte säger okej till allt du vill så är det mitt eget fel
det är mitt fel att dina ögon inte längre är blå
men att mitt lår är lila från ditt grepp

jag minns den mörka parkeringsplatsen och hur jag gick från skratt till chock av din hand runt min hals
tänk om det hade varit suddigt som en dröm
istället minns jag mer än jag önskar
hur allt var så naturligt och självklart för dig
och då var det redan för sent att säga nej
min rygg mot din vägg blev min plats och jag skämdes över såren som du skapade
för kanske var det jag som låtit dem ta form
smärta
du bar en mantel av svek och ändå kunde jag inte se igenom dig

din skönhet försvann i ögonblicket mitt namn och våldtäkt nämndes i samma mening
men även nu känns det fortfarande som att jag vill säga okej
att allt är...
                    okej