Hon brukar ha på sig en mössa Som gömmer en del av långa håret En gyllene kaskad som inte blöter Men är ***, lugnande, och skiner Mössan skämmer aldrig bort ansiktet Huset till hennes fina ögon, gul, grå, och blå En blandning som måste bedömas som perfekt Så tydlig som en plus en är lika med två
Det känns alltid bra att resa söderut Att flygga utifrån språngbrädan Och att ta **** tack vare vinden Som blåser periodiskt när hon andas ut
Jag landar då på hennes mun Som hyser den hemliga bron Som väntar på att jag närmar mig för att hälsa på, Inte varje gång, men det blir alltid en härlig överraskning då
Jag brukar stanna kvar där en stund Vaggad av vågorna bildas av hennes läppars kurvor Och inser att man kan väl resa utan att flytta på sig Jag står här orörlig och kysser henne Det räcker för att skapa nya banor Som leder till ett ställe som kallas extas Ett ställe som kan enbart finnas När vi är tillsammans, När det finns inget avstånd mellan oss När vi är i mitten av en sensuell dans Det är klart att jag vill ta ingen paus Men hellre fortsätta tills natten gradvis raderas av solen Tills det är dags att börja om resan igen.