Ekot av vår förlorade framtid
Är helt öronbedövande
Det paralyserar mig
Tystnaden av din röst river i mina lungor
Avsaknaden av dina varma händer
Värker i min hud
Vi hade allt så nära
Allt vi inte vågat hoppas på
Du skulle bli pappa till mina barn
Och nu
Nu svider minnet av din bruna blick
Som kanske aldrig mer
Kommer möta min

I rummet fullt av brus och stoj,
möttes deras blickar, utan ett ord, en glömd pojk.
Bland skratt och ljud, där människor går,
fann de varann, i tystnaden som består.
Blickarna talade, starkare än ljud,
kanske var det kärlek, kanske var det bud.
I folkmassan förlorade allt sin plats,
det var deras ögon som bar på livets skatt.