Exhausted of school nah thats not cool
give me my summer break so i can go doo
doodoo with peace like wtfrick do you mean

He was unfaithful — she saw it unfold,
She sensed the storm, but still stayed bold.
How strange to know what pain would come,
Yet never say goodbye — just stay numb.

She didn’t want to be the one to leave,
To shut the door, to make him grieve.
She saw it coming, clear as day,
But stayed — let her silence lead the way.

He was that kind — you know the type,
The one with charm and toxic hype.
A girl each hour, a car worth a mil,
You know the kind — chasing every thrill.

She lit a cig with her guy that night,
Thinking this moment somehow felt right.
She never guessed what he truly planned —
Just memories made, no heart in his hand.

All she knew was this moment felt true,
Something she'd never let time undo.
But he didn’t know — he couldn't see,
That this meant more than a memory.

Han var otrogen, hon såg det ske,
hon kände på sig – det skulle gå snett.
Men ändå stannade hon kvar där ändå,
fast hjärtat viskade: "Du borde gå."

Hur var det att veta, att se det så klart,
men ändå låtsas att allt var som start?
Hon ville inte vara den som sa hejdå,
så hon lät honom stanna – trots allt han kunde få.

Hon såg det komma, han var ju en sån,
ni vet den typen – man blir aldrig hans "någon".
Ny tjej varje timme, ny bil för en mille,
du vet, en sån grabb – alltid ute efter thrillen.

Hon rökte cigg med sin kille i natt,
tänkte att detta var tryggt, nåt hon hade skatt.
Hon trodde ej att allt han ville få,
var minnen att skapa, sen låta dem gå.

För allt hon visste, i sitt hjärta så tätt,
var att det här ögonblicket – det var äkta och rätt.
Men det visste inte killen, han såg inte det,
han såg bara stunden, inte vad den kunde ge.

Varje blick, varje leende, varje stund,
Känns så nära men ändå för långt bort.
Ditt hjärta blev till is och mitt till bitar,
Gjorde jag något fel? Vad har hänt?
Min röst når inte, för din har inte börjat,
Ändå fantiserar jag att en dag kanske dina leenden kommer tillbaks,
Då vi båda blir enade.

A perfect tale, yet so misaligned
A piece of you, never really mine
The right person the wrong time
the right script the wrong line
the right poem the wrong rythm
and a peice of you that was never really mine...

I rummet fullt av brus och stoj,
möttes deras blickar, utan ett ord, en glömd pojk.
Bland skratt och ljud, där människor går,
fann de varann, i tystnaden som består.
Blickarna talade, starkare än ljud,
kanske var det kärlek, kanske var det bud.
I folkmassan förlorade allt sin plats,
det var deras ögon som bar på livets skatt.

75
Våra vägar möttes, mitt hjärta slog snabbt,
din blick gled förbi, men mitt hjärta var fast.
Vi såg på varann, men orden var svåra,
ett leende från dig och allt annat försvann bara.

Vi gick förbi, men något höll oss kvar,
det var mer än vi sa, vi båda förstod där.vad det var.
Med varje ögonkast, med varje liten chans,
visste vi att något brann, men vi sa inget om vår dans.