Hello Poetry
Submit your work and get some sparkles! Create free account
"tas" poems
Alam mo ba ang tunay kung nararamdaman, Mga galaw mo na kaya akong saktan, Tapos hindi mo alam, Lahat ng sakit kinikimkim ko, Para lang di mo lang ako masabihan ng walang tayo. Sasabihan mo rin ako ng bakit ka ba ganyan dinaman kita jowa, Ang sakit sobra, Kaya lahat ng nararamdaman ko dinaan ko sa tula, At sinasabi ko sayo lahat ng tula ko para naman matamaan ka. Ang manhid mo grabe, Hindi ko na alam ang gagawin, Sinabi ko na sayo lahat ng ibig sabihin ng mga tula ko pero wala parin, Alam mo bang yung pahanon na may kahawak kamay ka, Nag selos ako pero sino nga ba ako para maramdaman yon. Nasasaktan ako lalo na sa mga pinagsasabi mo, Yung mga salita mo na parang kutsilyo na tinutusok ako, Nag sabi ka ng I love you, Pero hindi pala totoo. Bakit kailangan mo pang sabihin? Yung salitang kaya ako paasahin, Kung hindi naman sa puso mo nanggaling, Ang sakit isipin lahat pala yun ay hanggang pang kaibigan lang pala. Sinabi na nila sayo na nasasaktan ako deep inside, Tas ikaw tumatawa, Ano yung feelings ko clown para pagtawanan mo, Ang sakit sakit na. Hindi ko alam kung bakit ka tumatawa pero nasasaktan na ako, Hindi ko na kaya, Sana wag dumating yung araw na aalis ako, Kung saan sa huli mo lang narealized ang lahat nang sinasabi ko sayo. Sana dumating yung araw na pagsisihan mo yung pag alis ko, Pero sino nga ba ako para sayo? At bakit kailangan mo pang pagsisihan ang pag alis ko, Isang hamak na kaibigan lamang ako. Sana rin dumating yung araw na hindi ako aalis, Kasi may tayo, May ikaw at ako, At yun ay isang panaginip na imposobleng mangyari.
0
Dec 1, 2018
Dec 1, 2018 at 11:38 PM UTC
Maskara
Alam mo ba ang tunay kung nararamdaman, Mga galaw mo na kaya akong saktan, Tapos hindi mo alam, Lahat ng sakit kinikimkim ko, Para lang di mo lang ako masabihan ng walang tayo. Sasabihan mo rin ako ng bakit ka ba ganyan dinaman kita jowa, Ang sakit sobra, Kaya lahat ng nararamdaman ko dinaan ko sa tula, At sinasabi ko sayo lahat ng tula ko para naman matamaan ka. Ang manhid mo grabe, Hindi ko na alam ang gagawin, Sinabi ko na sayo lahat ng ibig sabihin ng mga tula ko pero wala parin, Alam mo bang yung pahanon na may kahawak kamay ka, Nag selos ako pero sino nga ba ako para maramdaman yon. Nasasaktan ako lalo na sa mga pinagsasabi mo, Yung mga salita mo na parang kutsilyo na tinutusok ako, Nag sabi ka ng I love you, Pero hindi pala totoo. Bakit kailangan mo pang sabihin? Yung salitang kaya ako paasahin, Kung hindi naman sa puso mo nanggaling, Ang sakit isipin lahat pala yun ay hanggang pang kaibigan lang pala. Sinabi na nila sayo na nasasaktan ako deep inside, Tas ikaw tumatawa, Ano yung feelings ko clown para pagtawanan mo, Ang sakit sakit na. Hindi ko alam kung bakit ka tumatawa pero nasasaktan na ako, Hindi ko na kaya, Sana wag dumating yung araw na aalis ako, Kung saan sa huli mo lang narealized ang lahat nang sinasabi ko sayo. Sana dumating yung araw na pagsisihan mo yung pag alis ko, Pero sino nga ba ako para sayo? At bakit kailangan mo pang pagsisihan ang pag alis ko, Isang hamak na kaibigan lamang ako. Sana rin dumating yung araw na hindi ako aalis, Kasi may tayo, May ikaw at ako, At yun ay isang panaginip na imposobleng mangyari.
Continue reading...
38
Anak kumusta na ang Dodoy ko diyan sa syudad, Masaya ka ba diyan , ha? Kami ng itay mo at ng mga kapatid mo dito ay ayos naman. Natanggap ko nga pala yung sulat mo nakaraang lingo alam kong mahirap mabuhay at mag-aral dyan sa syudad anak, pagbutihan mulang at mairaraos ka rin namin. At yung itay mo hindi na umiinum ng alak at di na naglalasing, meron na rin siyang tatlong-daang katao na under sa kanya. Sa sobrang busy niya nga sa trabahao, hindi niya na nga masabi mensahe niya para sayo ngayon, nasa trabaho kase siya naglilinis at nagdadamo sa sementeryo. Nanganak na nga pala ate mo kaso di pa namin nakikita ang yung bata, di pa tuloy naming alam kung tito kana o tita, kaya dodoy tulungan mo kaming magdasal nasana maging tita ka para di matigas ang ulo ng bata at di magmana sa kuya mo. Nandoon sa bundok nagtatraining sa Army, eh nakapagtataka may mga baril wala namang uniporme. Okey naman ang lagay ng panahon dito sa atin, dalawang beses lang umulan ngayong lingo. Noong una tatlong araw tas nung sumunod apat na araw naman. Ang itay mo okey lang din, naalala mo na yung sinabi ng doktor na mabubulag na daw siya buti nalang pumunta kami sa albularyo nakaraang lingo at pinigaan siya nang binendisyonang kalamansi, ipapatak daw yun sa mata ng itay mo at gagaling na daw ang katarata niya sa makalawa. Anak wag ka magalala sinusulat ko to nang dahan-dahan, alam ko naming di ka mabilis bumasa. P.S. Maglalagay sana ako ng pera sa sobre kaso nalawayan ko na anak, di bale sa sususnod na buwan nalang ako magpapadala ng pera sa iyo anak, magaral ka ng mabuti!
0
Jan 28, 2015
Jan 28, 2015 at 1:42 AM UTC
Sulat Mula Kay Inay Galing Bukid
Anak kumusta na ang Dodoy ko diyan sa syudad, Masaya ka ba diyan , ha? Kami ng itay mo at ng mga kapatid mo dito ay ayos naman. Natanggap ko nga pala yung sulat mo nakaraang lingo alam kong mahirap mabuhay at mag-aral dyan sa syudad anak, pagbutihan mulang at mairaraos ka rin namin. At yung itay mo hindi na umiinum ng alak at di na naglalasing, meron na rin siyang tatlong-daang katao na under sa kanya. Sa sobrang busy niya nga sa trabahao, hindi niya na nga masabi mensahe niya para sayo ngayon, nasa trabaho kase siya naglilinis at nagdadamo sa sementeryo. Nanganak na nga pala ate mo kaso di pa namin nakikita ang yung bata, di pa tuloy naming alam kung tito kana o tita, kaya dodoy tulungan mo kaming magdasal nasana maging tita ka para di matigas ang ulo ng bata at di magmana sa kuya mo. Nandoon sa bundok nagtatraining sa Army, eh nakapagtataka may mga baril wala namang uniporme. Okey naman ang lagay ng panahon dito sa atin, dalawang beses lang umulan ngayong lingo. Noong una tatlong araw tas nung sumunod apat na araw naman. Ang itay mo okey lang din, naalala mo na yung sinabi ng doktor na mabubulag na daw siya buti nalang pumunta kami sa albularyo nakaraang lingo at pinigaan siya nang binendisyonang kalamansi, ipapatak daw yun sa mata ng itay mo at gagaling na daw ang katarata niya sa makalawa. Anak wag ka magalala sinusulat ko to nang dahan-dahan, alam ko naming di ka mabilis bumasa. P.S. Maglalagay sana ako ng pera sa sobre kaso nalawayan ko na anak, di bale sa sususnod na buwan nalang ako magpapadala ng pera sa iyo anak, magaral ka ng mabuti!
Continue reading...
10
Bakit nga ba? Bakit nga ba ang hirap sumagot sa bawat tanong, sa bawat tanong na pilit na binubulong? May mga sagot nga sa mga tanong, ngunit ito naman ay nakukulong Bakit nga ba nagmamahal, nagmamahal sa taong di kamahal mahal Bakit nga ba sa umpisa lang ang kiligan tas habang tumatagal naglalaho naman Bakit nga ba kailangan muna masaktan, kailangan muna masaktan bago natin malaman bago natin malaman na hindi siya yung "right one" hindi siya yung "right one" para sa puso nating baka maging ewan Bakit nga ba ang sakit sakit, ang sakit kapag tayo'y pinagpapalit Ginawa mo na lahat pero di parin sapat? di parin ba sapat na minahal mo siya ng tapat? Bakit nga ba ang daming paasa akala natin tayo nga ay may pagasa Sila tong nagbibigay motibo tapos sa huli tayo naman ay naloloko Bakit nga ba ang hirap tanggapin ang hirap tanggapin na hindi ikaw yung pinili Ginawa mo na lahat para sa kanya, pati na ang maging alipin pero wala rin, sa huli siya parin ang pinili Bakit nga ba Paulit ulit na bakit nga ba Pasensiya na ako'y nangangamba Naghahanap lang naman ako ng sagot sa mga tanong na bakit nga ba...
0
Apr 4, 2017
Apr 4, 2017 at 4:41 AM UTC
Bakit nga ba
Minsan naiisip ko Pano mo nga ba nabihag ang puso ko Oo ako nga iyon Ang nilalaman ng puso mo ngayon Ewan ko kung bakit Ewan ko kung bakit tayo'y pilit na pinaglalapit Tas eto ako ngayon nahulog na Nahulog na sa taong halos lahat ng ay humahanga Oo ikaw nga yon,Minsan naiisip ko Pano mo nga ba nabihag ang puso ko Oo ako nga iyon Ang nilalaman ng puso mo ngayon Ewan ko kung bakit Ewan ko kung bakit tayo'y pilit na pinaglalapit Tas eto ako ngayon nahulog na Nahulog na sa taong halos lahat ng ay humahanga Oo ikaw nga yon, Ikaw na ikaw, heartthrob ngayon Mga babae sayo ay nagaabang Pero kahit wala akong gusto sayo, ako parin ang lumamang Noon, nirereto kita sa iba Sa kanya, para kayo ay magkakilala Naalala ko ang fc ko non Pero angyare ngayon? Oo unexpected talaga Bat nga ba tayo ang itinadhana Sana eto na nga ang huli, ayoko na ng susunod pa muli Noon, pagkakakilala ko sayo ay pafall, paasa Pero nung lubusan kitang nakilala, hindi pala Sadyang mapaglaro talaga ang tadhana Di natin inaasahan tayo din pala Bago palang, dami ng nangyari Nakagawa ng mga pangyayaring tama at mali Ayoko na maulit ang mga nangyari noon Mga nangyari noon na gusto ko ng itapon Ang swerte ko kasi ako napili mo Kahit nung simula, wala akong gusto sayo Pero ngayon nahulog na ko Hays, nahulog sa taong madaming nagkakagusto Ikaw, ikaw na kaya? Ikaw na kaya ang "Right One" ko? Ako, ako na kaya? Ako na kaya ang "Lucky Girl" sa buong mundo?
0
Apr 3, 2017
Apr 3, 2017 at 7:14 AM UTC
Lucky Girl
Ayan ka na naman, Di ko alam ang iyong nararamdaman Parang dati lang, dadating ka, Tas aalis ka. Ang gulo diba? Di ko alam kung seryoso ka Di ko alam kung totoo pa. Teka ba kasi? Bakit ba ako? Tama na! medyo kabisado ko na to. Lahat nang sinabi mo dati pinaniwalaan ko. Lahat nang panunuyo mo, natuwa ako. Muntik na nga ako umoo Kahit alam kong nagbago ka na. Sorry, nahihirapahan parin akong paniwalaan ka. Di mo naman ako masisisi diba?
0
Nov 9, 2015
Nov 9, 2015 at 8:54 AM UTC
Teka Lang Naman
No quibbling siblings musing in the shallows, patriotism must be dealt with at it's route markers. They are all twisted. It is the duty of right thinkers to untwist and shout, All ye, All ye or Oy ye, Oy ye Outs (never Ox) in free. The ransom has been paid, the game of hide and watch is played. Touch, eh? Nature's what? Original state? Perfected state? Fractured state patched with circuit breaking dams and weirs. Nature's God, the mind behind Nature. whose were the buffalo the servants of christmas replaced with sacred cows offered and eaten in Outback Steak Houses at Indian Casino Super TAs from sea to shining sea? Whose God commanded that? Whose God permuted that? Who has sown bullheads in the squash? Shall we pull them up? Let the children pull them up. Teach them to see the tiny round leave, which is to be squash or watermelon, sosweet, or water-stealing, sticker-making **** Goatheads in little running feet all summer long, ouch. ouch. ouch. Knowledge is power. Power is not lost. Is that enough to know and grow to know more and to spare? Is enough abundance enough to spare and share? Yes. On a broken planet, men of both model may make enough of anything they desire, or sire in their best happy ever after scheme or schema. That part never broke. The tongue-mind interface, that fried. Listen. Wisdom never shouts, you know.
0
Mar 1, 2018
Mar 1, 2018 at 11:38 PM UTC
Nature and Nature's God, everybody knows what that means right?
Jy het die son gaan haal Toe dit nag was. Oor die horison gedraf En hom terug gesmokkel in jou tas. Jy het hom net hier , skuins Bo ons koppe gehang. Sodat ek jou altyd kon sien En nooit moes verlang. Maar die maan het my bygebly Haar geduldig in my skadu toegevou -N fluisterstem in my oor "Kyk, hy mors met jou" Jy het die son gaan vang Toe dit nag was En in sy lig Sien ek toe , wie jy eintlik was. Jy het die son vir my gaan haal En gedink as jy loop Ek in sy skerp lig sal verdwaal? Maar toe jy gaan toe hunker die maan Sy het my trane weg gevee En ek het saam met haar gegaan. Gister sien ek jy kom aangedraf En jy sit die son in jou koffer. Toe jy weer oor die horison verdwyn Lag ek en die maan, oor jou nuutste slagoffer.
0
Jul 20, 2016
Jul 20, 2016 at 1:05 AM UTC
Sonvanger
Kafija citiem tā vairāk tīk melna citiem balta bet man bez cukura. Kafijas garša ir neaprakstāma nevajag lsd vai mdma jo kafija spēj aizstāt visu. Tai plūstot manī es sajūtos kā paradīzē jo kafijā ir kaut kas īpašs, kaut kas tāds, kas nav citos dzērienos. Kafija liek man aizmirsties un man tas patīk. Mana burvju dzira uz mūžū...
0
Dec 22, 2013
Dec 22, 2013 at 10:13 AM UTC
c o f f e e
Mudtū nanaman akong nagisəng Kwasa lawod na sige panaŋgad Piripildit kadtong kompyuter Tambak a gigibohon pauno Malang sakit pag naədâan ikang trabawo Dāwâ unong mag-ābot tinitira Magka-income sanā nguwan na pandemya Masakit a pagbuɣay nguwan Bana niloloko kita ka kanatəng gobyerno "Urāsâ ayy!" Sabi ni inay Kwasa kaya nakakape ika malaka mudtū Pano ka diri iinitan ka tramuya **** iton Nalingawan ko, paborito palan niya a kape Ay ta dawa malang ŋisnitan na malaka-pwerte paghigop niya. Siguro tinutuod kita sa pasakit na tinatao kanatə arog kading gibo ko, nagkakape naman ako dāwâ malaka-mudtū, diretso sa lalawgə̄n ko a sulô galin sa langit, pinipirit na indahon a kulog tas pait, ŋata ta kaipuhan kitang pasakitan kin pwede man sanang ayoson a nasasakupan, ay inda maray pa magkape na sanā.
0
Aug 2, 2020
Aug 2, 2020 at 12:17 PM UTC
Urāsâ
Et nous voilà très doux à la bêtise humaine, Lui pardonnant vraiment et même un peu touchés De sa candeur extrême et des torts très légers, Dans le fond, qu'elle assume et du train qu'elle mène. Pauvres gens que les gens ! Mourir pour Célimène, Epouser Angélique ou venir de nuit chez Agnès et la briser, et tous les sots péchés, Tel est l'Amour encor plus faible que la Haine ! L'Ambition, l'orgueil, des tours dont vous tombez, Le Vin, qui vous imbibe et vous tord imbibés, L'Argent, le Jeu, le Crime, un tas de pauvres crimes ! C'est pourquoi, mon très cher Mérat, Mérat et moi, Nous étant dépouillés de tout banal émoi, Vivons dans un dandysme épris des seules Rimes !
0
1.6k
À Albert Mérat
Kaleidoscope love scenes may cause motion sickness, so be careful because I've been slipping silver-lined sentiments into your tea. Streams of honey pour from my lips, infused with good intentions and "I'd love it if you'd stay," undertones to really sweeten things up- but not too much, I know how sugar makes your head spin. All of the late nights we've stayed up talking have made the bags under my eyes perfect for brewing and i'm ready to pour myself out to you; that little tea *** short and stout has nothing on my porcelain frame. Tea cup collarbones made for you to drink from. Our tea party wouldn't be complete without snacks, and I hope soul food is what you're looking for. I don't want small talk, I want the kind of talk that makes me feel small compared to the possibilities. Lets take note from Alice and her glass vile's labeled "drink me", and drink up as we watch the universe expand before our eyes. All of the love i'm trying to give you could easily be compared to most hallucinogens, because you make my world flip-flop in the most beautiful way. So, would you care to see what I see? Turn me into a cup of tea, and when i'm done i'll scream and shout words of "I love you," so tip me over and pour me out.
0
Dec 12, 2016
Dec 12, 2016 at 5:47 PM UTC
phan·tas·ma·go·ri·a of love
Please God Send me an adventure.  A crazy wild ride. Let's Make A Deal. Give me a choice of 3 doors before my formidable demise. You see if I don't get some chill, some life-force pill; I'll suffocate on boredom and absence of thrill. Send me a time machine to fly back in history. Let me feel what it's like to be part of a movement or solve a mystery. Shoot me into space where I can meet the Third Kind. Might not speak the same language, but we'd communicate just fine. I'd feel right at home on some far away planet. Now, please, send me some adventure ****** But wait. There's just one little clause. I need this adventure no earlier than 6 a.m. and not after 9 at night. Oh and I have to be home in time to feed the cat, make dinner and tuck the kids in tight. So schedule me in, deliver my ride. I'm patiently waiting; swiftly dying inside. No pressure or anything; I'm chillin'. Eyes peering behind blinds like a death row villain. Fingers crossed. Breath held. Is that FedEx? Oh god willing... Per terms and agreement: Please do not send me adventure wrapped in Wet Wipes, Stow-and-Go Seating or sibling food fights. Just launch me outta homemakin' and caretakin' for one stinkin' day! Let me a be a gypsy, a journalist or have a fan-tas-tic lay. Let me move masses, stack paper, be the star of a play. BEEP BEEP BEEP BEEP Nevermind.  It's Groundhog Day.
0
May 11, 2014
May 11, 2014 at 7:43 PM UTC
Overnight Express
Hippity hippity hobo hopped a train in mobo, whilst mobo and toe-do flowdoed  down dits bitsy mountain. She-ha and he-haw hast rode bikes to sleetah where burritos were bandits and bandista's on barnyard fence. Smoky and choky were high on mangozee and tis they loved posies of the same tilling field. Geuber and Gruber maketh infants as scoopers whilst dust is their slooper, Slippery dipsy dask.. . uncle tis and Mrs tas. Tadpole Bennie, neon jenny, Mike and shunny.. Bunnies of two..honey's of few. Crick-crackle pop the hobo didst hop, as I caught him, as he fell, he bumped his head and yelled...( Hobo forever) As I smiled to his passions...
0
Jun 23, 2015
Jun 23, 2015 at 1:45 PM UTC
Do the hobo hop
es elpoju rīta vēju un skrienu sniegpārslām līdzi sniegā eņģeļus taisu un ceļu sniegavīrus. sniega pārsla uz degungala apstājas un paliek tur līdz ar dūraini to noslauku. sajūtas kā trako namā, kur apkārt vienīgi baltās krāsas. kāds no mugurpuses maigi pagrūž tas ir vējš, kurš vēl dzenās pakaļ sniega pārslām. tālumā redzami sniega virpuļi kā tie gaudo un skrien bet tad aizlido
0
Dec 25, 2013
Dec 25, 2013 at 11:12 AM UTC
ziema
At least you're recovering they said "At least you're better now" Well.. If i'm better now. Why do i write the same ****** poems as i did last year? And why are they exactly tas depressing as the old ones? Why do i wait for tears that won't roll? And why do i listen to my playlist, that's filled with depressing songs about suicide? And why do i weigh the same as i did a year ago? Why do i think about razor blades and matches? I'm not better now. Actually i'm worse than before. The only thing i'm good at is having nervous breakdowns and hurting myself. But i keep lying to make you feel good, cause it makes you happy to know that i'm "better now"
0
Jun 17, 2015
Jun 17, 2015 at 2:51 PM UTC
At least you're recovering(they said)
J'ai rêvé de toi cette nuit : Tu te pâmais en mille poses Et roucoulais des tas de choses... Et moi, comme on savoure un fruit, Je te baisais à bouche pleine Un peu partout, mont, val ou plaine. J'étais d'une élasticité, D'un ressort vraiment admirable : Tudieu, quelle haleine et quel rable ! Et toi, chère, de ton côté, Quel rable, quelle haleine, quelle Élasticité de gazelle... Au réveil ce fut, dans tes bras, Mais plus aiguë et plus parfaite, Exactement la même fête !
0
819
J'ai rêvé de toi cette nuit
I have a couple of ‘research for credit’ classes this semester and I’m spending a lot of time with my TAs. Teaching Assistants (grad students) are essentially approachable professors with longer office hours, faster response times and a willingness to spend a little time walking me through options, so I understand the material and don’t charge-off in some crazy direction. I have a flawless record of wasting time on the wrong things at the wrong times, so I never feel silly or dumb asking questions. AM I having fun yet? Yeah, I am. A bell dings. Let the fighters enter the ring. There’s a gathering of things, then we rush for the wings. Students are bolting from classes, like riders out of rodeo shoots. Focused faces, off to the races, phones appear from a hundred places. Outside, a cool, brisk breeze moves paper-mâché clouds, across the blue-dome sky. Squirrels freeze from their thieving, and watch this sudden, noisy invasion of their world.   There’s a bee-like buzz of conversations, from ahead, behind and in doppler passing. “Question six - was that right - what are you wearing to the thing tonight?” My tummy growls for some lunch time relief - a plea for a snack - or coffee’s appeasement. I glance at my watch, there’s no time. I leave the path for the grass; I have an immediate class! Why are people so slow? I get heinous looks - it’s grass people - kiss my *** people. I squeeze sideways in the crush to enter the Kline Biology Tower, atop science hill. In the hallway I find Lisa, we share the next class. “Do you have a granola bar?” I ask. “I’ve got two,” she brags, fishing one out, as we drop our bookbags. As I moan with pleasure, she chuckles at the relief on my face. The TA announces, ”You should have papers, pass ‘em, please.” . . Songs for this: Home by Luke Chiang No Other Plans by Sunny Levine
0
Sep 23, 2024
Sep 23, 2024 at 12:48 AM UTC
september
I have a couple of ‘research for credit’ classes this semester and I’m spending a lot of time with my TAs. Teaching Assistants (grad students) are essentially approachable professors with longer office hours, faster response times and a willingness to spend a little time walking me through options, so I understand the material and don’t charge-off in some crazy direction. I have a flawless record of wasting time on the wrong things at the wrong times, so I never feel silly or dumb asking questions. AM I having fun yet? Yeah, I am. A bell dings. Let the fighters enter the ring. There’s a gathering of things, then we rush for the wings. Students are bolting from classes, like riders out of rodeo shoots. Focused faces, off to the races, phones appear from a hundred places. Outside, a cool, brisk breeze moves paper-mâché clouds, across the blue-dome sky. Squirrels freeze from their thieving, and watch this sudden, noisy invasion of their world.   There’s a bee-like buzz of conversations, from ahead, behind and in doppler passing. “Question six - was that right - what are you wearing to the thing tonight?” My tummy growls for some lunch time relief - a plea for a snack - or coffee’s appeasement. I glance at my watch, there’s no time. I leave the path for the grass; I have an immediate class! Why are people so slow? I get heinous looks - it’s grass people - kiss my *** people. I squeeze sideways in the crush to enter the Kline Biology Tower, atop science hill. In the hallway I find Lisa, we share the next class. “Do you have a granola bar?” I ask. “I’ve got two,” she brags, fishing one out, as we drop our bookbags. As I moan with pleasure, she chuckles at the relief on my face. The TA announces, ”You should have papers, pass ‘em, please.” . . Songs for this: Home by Luke Chiang No Other Plans by Sunny Levine
Continue reading...
24
Mana mungkin aku marah Pada jalan-jalan yang memang telah kita lewati Untuk gunung-gunung dingin yang ditawarkan Sepatumu sudah sesuai, jaketmu sudah lengkap Mana mungkin aku mengeluh Pada jalan-jalan lain yang ada di hadapan Untuk lalu lalang siapapun yang akan datang menjemputmu, atau aku Tas mu sudah tersandang, bajumu sudah cantik Kita berangkat, tapi kali ini stasiunnya berbeda Sengaja, kataku Penutup jendela bus yang kutumpangi dibiarkan menutup, kau juga sama Kata penulisku untuk sesuatu, Kabar-kabar baik katanya Mana mungkin aku tak mengikutinya, besok kita bangun, sepagi mungkin Apakah kita berhenti di stasiun yg sama? BA 31 Mei 2022 18:19 WIB
0
May 31, 2022
May 31, 2022 at 7:20 AM UTC
Beberapa mungkin
Sonnet. Tandis que les crachats rouges de la mitraille Sifflent tout le jour par l'infini du ciel bleu ; Qu'écarlates ou verts, près du Roi qui les raille, Croulent les bataillons en masse dans le feu ; Tandis qu'une folie épouvantable broie Et fait de cent milliers d'hommes un tas fumant ; - Pauvres morts ! dans l'été, dans l'herbe, dans ta joie, Nature ! ô toi qui fis ces hommes saintement !... - Il est un Dieu, qui rit aux nappes damassées Des autels, à l'encens, aux grands calices d'or ; Qui dans le bercement des hosannah s'endort, Et se réveille, quand des mères, ramassées Dans l'angoisse, et pleurant sous leur vieux bonnet noir, Lui donnent un gros sou lié dans leur mouchoir !
0
756
Le mal
Fable XIII, Livre III. L'autre hiver, des badauds attroupés dans ma rue S'extasiaient devant une statue : C'était la reine de Paphos, Chef-d'œuvre qu'un artiste échappé du collège Avait tiré... - D'un marbre de Paros ? Non, lecteur ; mais d'un tas de neige. Le ciseau de Chaudet n'aurait pas excité Plus d'admiration dans la foule ébahie. « - Voilà ce qui s'appelle une œuvre de génie, « Un morceau vraiment fait pour la postérité ! « Que cette tête est noble et belle ! « Disaient, en soufflant dans leurs doigts, « Trois amateurs transis ; l'antiquité, je crois, « N'a rien à mettre en parallèle. « - Rien ! dit un antiquaire indigné du propos ; « Rien ! puis-je entendre un tel blasphème ? « Rien ! ne craignez-vous point de passer pour des sots ? « - Des sots ! nous, monsieur ? Sot vous-même, Si vous n'admirez pas ces formes, ces contours, « Cette pose à la fois sublime et naturelle, « Ce sourire où l'on voit se jouer les Amours : « Non, la Vénus de Praxitèle « N'est qu'un bloc en comparaison. « - Qu'un bloc ! » dit l'érudit étouffant de colère, Comme s'il n'avait pas raison, « J'espère aux ignorants démontrer le contraire ; « Je ne veux rien qu'un mois. » Et s'échappant soudain, Il grimpe à son taudis, s'enferme, prend la plume, Compulse maint et maint volume, Cite maint Grec et maint Romain ; Se fatigue la tête, et plus encor la main. Que d'encre prodiguée, et que d'encre perdue ! Non qu'au jour dit l'erreur n'eût été confondue, Et le goût rétabli dans son honneur vengé ; Mais, tandis qu'il grimpait, le temps avait changé, Et la Vénus était fondue.
0
718
La statue de neige
Fable XIII, Livre III. L'autre hiver, des badauds attroupés dans ma rue S'extasiaient devant une statue : C'était la reine de Paphos, Chef-d'œuvre qu'un artiste échappé du collège Avait tiré... - D'un marbre de Paros ? Non, lecteur ; mais d'un tas de neige. Le ciseau de Chaudet n'aurait pas excité Plus d'admiration dans la foule ébahie. « - Voilà ce qui s'appelle une œuvre de génie, « Un morceau vraiment fait pour la postérité ! « Que cette tête est noble et belle ! « Disaient, en soufflant dans leurs doigts, « Trois amateurs transis ; l'antiquité, je crois, « N'a rien à mettre en parallèle. « - Rien ! dit un antiquaire indigné du propos ; « Rien ! puis-je entendre un tel blasphème ? « Rien ! ne craignez-vous point de passer pour des sots ? « - Des sots ! nous, monsieur ? Sot vous-même, Si vous n'admirez pas ces formes, ces contours, « Cette pose à la fois sublime et naturelle, « Ce sourire où l'on voit se jouer les Amours : « Non, la Vénus de Praxitèle « N'est qu'un bloc en comparaison. « - Qu'un bloc ! » dit l'érudit étouffant de colère, Comme s'il n'avait pas raison, « J'espère aux ignorants démontrer le contraire ; « Je ne veux rien qu'un mois. » Et s'échappant soudain, Il grimpe à son taudis, s'enferme, prend la plume, Compulse maint et maint volume, Cite maint Grec et maint Romain ; Se fatigue la tête, et plus encor la main. Que d'encre prodiguée, et que d'encre perdue ! Non qu'au jour dit l'erreur n'eût été confondue, Et le goût rétabli dans son honneur vengé ; Mais, tandis qu'il grimpait, le temps avait changé, Et la Vénus était fondue.
Continue reading...
37
Setetes, dua tetes, tiga tetes, empat tetes Air hujan akhirnya kembali pulang ke kampung halamannya Ke tanah kering, Berisi hamparan debu dan keluhan para penghuni kota yang melebur jadi satu Melagu, menyelimuti atmosfer kota yang dihinggapi kebosanan dan ketergesaan Kemajemukan dan kesamaan-kesamaan Kebebasan dan keterbatasan Kesempatan dan hambatan-hambatan Jalan panjang menuju rumah Dihuni sepi, tetesan hujan di jendela bus, dan pikiran-pikiran tak lumrah Trotoar basah dan langit gelap Berhenti di satu halte, Seorang laki-laki berkemeja kotak-kotak datang menghampiri Tanyanya, “Hai, di sini kosong?” Perempuan itu diam, mengangguk. “Kosong.” Laki-laki itu duduk di sebelahnya, memangku tas ransel hitam, dan bertanya lagi, “Tahu kenapa langit tiba-tiba menangis?” Perempuan itu menggeleng. “Kenapa?” Laki-laki itu bicara lagi, mendekatkan kepalanya, “Karena langit sedang mencari rumahnya yang lama hilang.” Tepat saat itu, Si perempuan tersadar, Terlalu lama ia tenggelam, Dalam percakapan yang hanya hidup di ruang imajinasinya.
0
Aug 26, 2019
Aug 26, 2019 at 7:30 AM UTC
Rumah
À J.-K. Huysmans. Il fait nuit dans la chambre étroite et froide où l'homme Vient de rentrer, couvert de neige, en blouse, et comme Depuis trois jours il n'a pas prononcé deux mots, La femme a peur et fait des signes aux marmots. Un seul lit, un bahut disloqué, quatre chaises, Des rideaux jadis blancs conchiés des punaises, Une table qui va s'écroulant d'un côté, - Le tout navrant avec un air de saleté. L'homme, grand front, grands yeux pleins d'une sombre flamme A vraiment des lueurs d'intelligence et d'âme Et c'est ce qu'on appelle un solide garçon. La femme, jeune encore, est belle à sa façon. Mais la Misère a mis sur eux sa main funeste, Et perdant par degrés rapides ce qui reste En eux de tristement vénérable et d'humain, Ce seront la femelle et le mâle, demain. Tous se sont attablés pour manger de la soupe Et du boeuf, et ce tas sordide forme un groupe Dont l'ombre à l'infini s'allonge tout autour De la chambre, la lampe étant sans abat-jour. Les enfants sont petits et pâles, mais robustes En dépit des maigreurs saillantes de leurs bustes Qui disent les hivers passés sans feu souvent Et les étés subis dans un air étouffant. Non **** d'un vieux fusil rouillé qu'un clou supporte Et que la lampe fait luire d'étrange sorte, Quelqu'un qui chercherait longtemps dans ce retrait Avec l'oeil d'un agent de police verrait Empilés dans le fond de la boiteuse armoire, Quelques livres poudreux de « science » et d'« histoire », N, Et sous le matelas, cachés avec grand soin, Des romans capiteux cornés à chaque coin. Ils mangent cependant. L'homme, morne et farouche, Porte la nourriture écoeurante à sa bouche D'un air qui n'est rien moins nonobstant que soumis, Et son eustache semble à d'autres soins promis. La femme pense à quelque ancienne compagne, Laquelle a tout, voiture et maison de campagne, Tandis que les enfants, leurs poings dans leurs yeux clos, Ronflant sur leur assiette imitent des sanglots.
0
665
La soupe du soir
À J.-K. Huysmans. Il fait nuit dans la chambre étroite et froide où l'homme Vient de rentrer, couvert de neige, en blouse, et comme Depuis trois jours il n'a pas prononcé deux mots, La femme a peur et fait des signes aux marmots. Un seul lit, un bahut disloqué, quatre chaises, Des rideaux jadis blancs conchiés des punaises, Une table qui va s'écroulant d'un côté, - Le tout navrant avec un air de saleté. L'homme, grand front, grands yeux pleins d'une sombre flamme A vraiment des lueurs d'intelligence et d'âme Et c'est ce qu'on appelle un solide garçon. La femme, jeune encore, est belle à sa façon. Mais la Misère a mis sur eux sa main funeste, Et perdant par degrés rapides ce qui reste En eux de tristement vénérable et d'humain, Ce seront la femelle et le mâle, demain. Tous se sont attablés pour manger de la soupe Et du boeuf, et ce tas sordide forme un groupe Dont l'ombre à l'infini s'allonge tout autour De la chambre, la lampe étant sans abat-jour. Les enfants sont petits et pâles, mais robustes En dépit des maigreurs saillantes de leurs bustes Qui disent les hivers passés sans feu souvent Et les étés subis dans un air étouffant. Non **** d'un vieux fusil rouillé qu'un clou supporte Et que la lampe fait luire d'étrange sorte, Quelqu'un qui chercherait longtemps dans ce retrait Avec l'oeil d'un agent de police verrait Empilés dans le fond de la boiteuse armoire, Quelques livres poudreux de « science » et d'« histoire », N, Et sous le matelas, cachés avec grand soin, Des romans capiteux cornés à chaque coin. Ils mangent cependant. L'homme, morne et farouche, Porte la nourriture écoeurante à sa bouche D'un air qui n'est rien moins nonobstant que soumis, Et son eustache semble à d'autres soins promis. La femme pense à quelque ancienne compagne, Laquelle a tout, voiture et maison de campagne, Tandis que les enfants, leurs poings dans leurs yeux clos, Ronflant sur leur assiette imitent des sanglots.
Continue reading...
41
Aux petits incidents il faut s'habituer. Hier on est venu chez moi pour me tuer. Mon tort dans ce pays c'est de croire aux asiles. On ne sait quel ramas de pauvres imbéciles S'est rué tout à coup la nuit sur ma maison. Les arbres de la place en eurent le frisson, Mais pas un habitant ne bougea. L'escalade Fut longue, ardente, horrible, et Jeanne était malade. Je conviens que j'avais pour elle un peu d'effroi. Mes deux petits-enfants, quatre femmes et moi, C'était la garnison de cette forteresse. Rien ne vint secourir la maison en détresse. La police fut sourde ayant affaire ailleurs. Un dur caillou tranchant effleura Jeanne en pleurs. Attaque de chauffeurs en pleine Forêt-Noire. Ils criaient : Une échelle ! une poutre ! victoire ! Fracas où se perdaient nos appels sans écho. Deux hommes apportaient du quartier Pachéco Une poutre enlevée à quelque échafaudage. Le jour naissant gênait la bande. L'abordage Cessait, puis reprenait. Ils hurlaient haletants. La poutre par bonheur n'arriva pas à temps. " Assassin ! - C'était moi. - Nous voulons que tu meures ! Brigand ! Bandit ! " Ceci dura deux bonnes heures. George avait calmé Jeanne en lui prenant la main. Noir tumulte. Les voix n'avaient plus rien d'humain ; Pensif, je rassurais les femmes en prières, Et ma fenêtre était trouée à coups de pierres. Il manquait là des cris de vive l'empereur ! La porte résista battue avec fureur. Cinquante hommes armés montrèrent ce courage. Et mon nom revenait dans des clameurs de rage : A la lanterne ! à mort ! qu'il meure ! il nous le faut ! Par moments, méditant quelque nouvel assaut, Tout ce tas furieux semblait reprendre haleine ; Court répit ; un silence obscur et plein de haine Se faisait au milieu de ce sombre viol ; Et j'entendais au **** chanter un rossignol.
0
601
Une nuit à Bruxelles
Aux petits incidents il faut s'habituer. Hier on est venu chez moi pour me tuer. Mon tort dans ce pays c'est de croire aux asiles. On ne sait quel ramas de pauvres imbéciles S'est rué tout à coup la nuit sur ma maison. Les arbres de la place en eurent le frisson, Mais pas un habitant ne bougea. L'escalade Fut longue, ardente, horrible, et Jeanne était malade. Je conviens que j'avais pour elle un peu d'effroi. Mes deux petits-enfants, quatre femmes et moi, C'était la garnison de cette forteresse. Rien ne vint secourir la maison en détresse. La police fut sourde ayant affaire ailleurs. Un dur caillou tranchant effleura Jeanne en pleurs. Attaque de chauffeurs en pleine Forêt-Noire. Ils criaient : Une échelle ! une poutre ! victoire ! Fracas où se perdaient nos appels sans écho. Deux hommes apportaient du quartier Pachéco Une poutre enlevée à quelque échafaudage. Le jour naissant gênait la bande. L'abordage Cessait, puis reprenait. Ils hurlaient haletants. La poutre par bonheur n'arriva pas à temps. " Assassin ! - C'était moi. - Nous voulons que tu meures ! Brigand ! Bandit ! " Ceci dura deux bonnes heures. George avait calmé Jeanne en lui prenant la main. Noir tumulte. Les voix n'avaient plus rien d'humain ; Pensif, je rassurais les femmes en prières, Et ma fenêtre était trouée à coups de pierres. Il manquait là des cris de vive l'empereur ! La porte résista battue avec fureur. Cinquante hommes armés montrèrent ce courage. Et mon nom revenait dans des clameurs de rage : A la lanterne ! à mort ! qu'il meure ! il nous le faut ! Par moments, méditant quelque nouvel assaut, Tout ce tas furieux semblait reprendre haleine ; Court répit ; un silence obscur et plein de haine Se faisait au milieu de ce sombre viol ; Et j'entendais au **** chanter un rossignol.
Continue reading...
38
À travers la forêt de folles arabesques Que le doigt du sommeil trace au mur de mes nuits, Je vis, comme l'on voit les Fortunes des fresques, Un jeune homme penché sur la bouche d'un puits. Il jetait, par grands tas, dans cette gueule noire Perles et diamants, rubis et sequins d'or, Pour faire arriver l'eau jusqu'à sa lèvre, et boire ; Mais le flot flagellé ne montait pas encore. Hélas ! Que d'imprudents s'en vont aux puits, sans corde, Sans urne pour puiser le cristal souterrain, Enfouir leur trésor afin que l'eau déborde, Comme fit le corbeau dans le vase d'airain ! Hélas ! Et qui n'a pas, épris de quelque femme, Pour faire monter l'eau du divin sentiment, Jeté l'or de son cœur au puits sans fond d'une âme, Sur l'abîme muet penché stupidement !
0
504
Le puits mystérieux
The Tree the nights are colder now the stars seem much brighter somehow when the clouds let you peek thru their cover the days getting a little drearier as the trees lose their color and the winds much brisker won't be long old winter will be here freezing drizzle and snow I take a walk thru the woods find the old stream singing it's song as it flows slowly over the rocks there I see the old oak tree looking so forlorn with its bare branches wishing spring would return 4 foot off the ground in the belly of this big old oak is a carved heart with an arrow and lettering inside the heart I run my fingers over the lettering Glp loves TAS a tear falls I wish for spring too Gomer LePoet ....
0
Sep 24, 2013
Sep 24, 2013 at 11:12 PM UTC
The Tree