20 minuter av frihet känns det
den härliga, kyliga brisen är renande.
Små fåglar delar glädjen av en ny dag.
Solen småtittar genom träden som släpper
små löv som liknar snö.
Trädens vaggnade och vinden påminner mig
om havet. Det känns fridsamt,
Jag vill stanna kvar.

10 minuter kvar av frisk vind som blåser
genom mig, känns helande. Alla tankar
försvinner.
Jag vill stanna kvar.

5 minuter kvar av otrolig harmoni av
öppet sinne for skönhet och inget annat.
Av känslor som flödar genom mig, av att
vara en del av det hela, av att vara
älskad och uppleva detta med all sinnen öppna.

Tiden är ute men jag vill stanna kvar. Nostalgi

some days, his eyes are full with angst
his arms down his sides, with his fists as closed as his ears
and all I want to say is I know how it is
to be so angry you don't know where to go
because the whole world lights you up like a dry stick of explosives,
how it is to have your feelings being so big they start to feel
like extensions of your limbs,
waving uncontrollably
and all you can do to avoid their friction from setting you on fire
is either to cut them off or keep your arms down your sides

but I step aside, because he can no longer take in my words
his six year old eyes are filled with the nothingness of
an anger so big and unlabeled
but someday, I will tell him and he will understand
I will tell him that even though my blood is not in his veins,
I will cleanse it from soot and silt,
I will be his human shield from this world
I will tear kingdoms apart and slay every last creeper
just to help him level up

and I will uncontrollably, explosively and unconditionally
love him

//

vissa dagar är hans ögon fyllda med ångest
hans armar längs sidorna, med nävar lika hårt stängda som hans öron

och allt jag vill säga är att jag vet hur det är
att vara så arg att du inte vet vars du ska ta vägen,
för hela världen får en att tända som en torr bunt sprängämnen,
hur det är att ha känslor så stora att de börjar kännas
som förlängningar av dina egna armar och ben,
okontrollerbart viftande
och allt du kan göra för att förhindra att deras friktion tänder eld på dig
är att antingen hugga av dem eller hålla armarna längs sidorna

men jag går undan, för han kan inte ta in mina ord längre
hans sexåriga ögon fyllda med ingentinget
av en ilska så stor och oettikerad ilska

men någon dag ska jag berätta för honom och han ska förstå
jag ska berätta för honom att även fast mitt blod inte flyter genom hans artärer,
ska jag rensa det från smuts och sot,
jag ska vara hans mänskliga sköld från den här världen
jag ska slita kungariken itu och döda varenda creeper
bara för att hjälpa honom att levla upp

och jag ska okontrollerbart, explosivt och villkorslöst
älska honom

Jag undrar, känner Lady vad jag känner?
Bjöd ut henne på middag, ville vara mer än bara vänner.
Opera musik, något fint vin, pasta och ***** frikadeller.
Bildar mig en framtid med henne som vackra akvareller, slurpar upp spaghettin och undrar om hon kommer finnas på andra änden.
Men Lady var intresserad av andra grejer.
Eh.
Bagateller.
Sånt som händer.

Ett snedsteg man lär sig av i livets lidande.
Har ändå inte tid för romantik, måste lufsa vidare.
Bort från tragedi, monarki och slavdrivare.
Bort från folk som berikar sig med att tro att alla andras perspektiv av dom är genom en stjärnkikare.


Men man är ju närsynt som få.
Dammar in dimman vill försvinna, övervinna alla hinder men det är svårt.
Ger eloge till alla er som finner fingret ni kan stoppa ringen på, men förstå.
Paniken som uppstår av insikten att tiden rinner, broar brinner,
tjejer som du känner vill hellre vara dina vänner för dom väntar på Mister grå.

**** it..
Det ba så.
Låt det gå
vilken låt
stå på tå
låt musiken föra dig till morgondagen,
glöm igår.
Låt dom skörda,
fortsätt så.
Tills du når
varje mål.
Låt tiden läka alla sår.