Han var otrogen, hon såg det ske,
hon kände på sig – det skulle gå snett.
Men ändå stannade hon kvar där ändå,
fast hjärtat viskade: "Du borde gå."
Hur var det att veta, att se det så klart,
men ändå låtsas att allt var som start?
Hon ville inte vara den som sa hejdå,
så hon lät honom stanna – trots allt han kunde få.
Hon såg det komma, han var ju en sån,
ni vet den typen – man blir aldrig hans "någon".
Ny tjej varje timme, ny bil för en mille,
du vet, en sån grabb – alltid ute efter thrillen.
Hon rökte cigg med sin kille i natt,
tänkte att detta var tryggt, nåt hon hade skatt.
Hon trodde ej att allt han ville få,
var minnen att skapa, sen låta dem gå.
För allt hon visste, i sitt hjärta så tätt,
var att det här ögonblicket – det var äkta och rätt.
Men det visste inte killen, han såg inte det,
han såg bara stunden, inte vad den kunde ge.