Hello Poetry
Submit your work and get some sparkles! Create free account
Words
"minns" poems
Det var länge sen, vi såg varandra En dag som jag aldrig kommer glömma Vi satt på soffan hos mig, det var lugnt då Två själar i ett *** verkligen lyckliga och fria Åtminstone, jag minns att det kändes så Vi tittade på en film, vars titel jag inte kommer nämna För att det är för svårt att komma ihåg detta Så svårt att fokusera När det finns en sån tjej som sitter så nära Ett ansikte, en kropp, en sinnesstämning, idealiska Jag kunde inte sluta begrunda Jag håller på att ordna och skriva Allt som virvlar just nu i min hjärna ”Jag har tur!”, kan jag väl påstå För sen, vi gick till sovrummet och fick komma Så nära som natur kan tillåta Under en natt som blev den tredje och sista Innan du bestämde dig att flytta tillbaka Nu, känns det konstigt för att du är borta Är det ett riktigt minne eller drömde jag?   Livet är som en berg- och dalbana Som man inte riktigt har kontroll på Fast, det finns en sak som du kan göra Varje dag, ta ett steg baklänges bara Utan att titta över axlarna Titta hellre upp på himlen, du kan gärna stirra Kanske ser du åter en hund som rider en sköldpadda Tänker på mig och börjar skratta Tills du är tvungen att sluta gå För det finns nån som står i vägen Nån som kanske gjort detsamma Med ögonen fast på molnen Om jag skulle vara helt ärlig, måste jag avslöja Att i hemlighet, hoppas jag det blir jag Det låter självisk förstås, det vet jag Men det är väl min dikt så jag får bestämma Resten av historien kommer jag inte berätta Det är bara att tänka sig ”Den som lever får se”.
0
Feb 18, 2020
Feb 18, 2020 at 12:36 PM UTC
GorAmb
Lov
Det var länge sen, vi såg varandra En dag som jag aldrig kommer glömma Vi satt på soffan hos mig, det var lugnt då Två själar i ett *** verkligen lyckliga och fria Åtminstone, jag minns att det kändes så Vi tittade på en film, vars titel jag inte kommer nämna För att det är för svårt att komma ihåg detta Så svårt att fokusera När det finns en sån tjej som sitter så nära Ett ansikte, en kropp, en sinnesstämning, idealiska Jag kunde inte sluta begrunda Jag håller på att ordna och skriva Allt som virvlar just nu i min hjärna ”Jag har tur!”, kan jag väl påstå För sen, vi gick till sovrummet och fick komma Så nära som natur kan tillåta Under en natt som blev den tredje och sista Innan du bestämde dig att flytta tillbaka Nu, känns det konstigt för att du är borta Är det ett riktigt minne eller drömde jag?   Livet är som en berg- och dalbana Som man inte riktigt har kontroll på Fast, det finns en sak som du kan göra Varje dag, ta ett steg baklänges bara Utan att titta över axlarna Titta hellre upp på himlen, du kan gärna stirra Kanske ser du åter en hund som rider en sköldpadda Tänker på mig och börjar skratta Tills du är tvungen att sluta gå För det finns nån som står i vägen Nån som kanske gjort detsamma Med ögonen fast på molnen Om jag skulle vara helt ärlig, måste jag avslöja Att i hemlighet, hoppas jag det blir jag Det låter självisk förstås, det vet jag Men det är väl min dikt så jag får bestämma Resten av historien kommer jag inte berätta Det är bara att tänka sig ”Den som lever får se”.
Continue reading...
39
jag skulle ljuga om jag inte erkände att jag minns dig jag minns hur din famn var som en vagga för min trötta kropp jag minns hur ditt leende satte ett stopp på allt jag trodde att jag var för med dig så räckte inte mina andetag eller trösten jag trodde skulle göra dig hel det räckte inte med maten jag fyllde din kyl med eller när jag träffade dina vänner som kollade på tjejer som om de vore tårtor i ett skyltfönster precis som du gjorde du höll upp mig med ett snöre med saxen nära till hands snälla klipp ner mig och låt mig träffa marken innan du hinner skada mig igen tänk om jag hade sagt så tänk om jag sa åt dig att sluta istället lät du mig vakna i fläckar av blod och i en kropp som inte längre kändes som min men du lät mig aldrig vara ledsen för det var ju din själ som skulle vara trasig det var ju du som förtjänade sympati för en gång sa du ju f ö r l å t och om jag inte säger okej till allt du vill så är det mitt eget fel det är mitt fel att dina ögon inte längre är blå men att mitt lår är lila från ditt grepp jag minns den mörka parkeringsplatsen och hur jag gick från skratt till chock av din hand runt min hals tänk om det hade varit suddigt som en dröm istället minns jag mer än jag önskar hur allt var så naturligt och självklart för dig och då var det redan för sent att säga nej min rygg mot din vägg blev min plats och jag skämdes över såren som du skapade för kanske var det jag som låtit dem ta form smärta du bar en mantel av svek och ändå kunde jag inte se igenom dig din skönhet försvann i ögonblicket mitt namn och våldtäkt nämndes i samma mening men även nu känns det fortfarande som att jag vill säga okej att allt är... okej
0
Jul 10, 2021
Jul 10, 2021 at 8:20 PM UTC
artistic_mishap
han
jag skulle ljuga om jag inte erkände att jag minns dig jag minns hur din famn var som en vagga för min trötta kropp jag minns hur ditt leende satte ett stopp på allt jag trodde att jag var för med dig så räckte inte mina andetag eller trösten jag trodde skulle göra dig hel det räckte inte med maten jag fyllde din kyl med eller när jag träffade dina vänner som kollade på tjejer som om de vore tårtor i ett skyltfönster precis som du gjorde du höll upp mig med ett snöre med saxen nära till hands snälla klipp ner mig och låt mig träffa marken innan du hinner skada mig igen tänk om jag hade sagt så tänk om jag sa åt dig att sluta istället lät du mig vakna i fläckar av blod och i en kropp som inte längre kändes som min men du lät mig aldrig vara ledsen för det var ju din själ som skulle vara trasig det var ju du som förtjänade sympati för en gång sa du ju f ö r l å t och om jag inte säger okej till allt du vill så är det mitt eget fel det är mitt fel att dina ögon inte längre är blå men att mitt lår är lila från ditt grepp jag minns den mörka parkeringsplatsen och hur jag gick från skratt till chock av din hand runt min hals tänk om det hade varit suddigt som en dröm istället minns jag mer än jag önskar hur allt var så naturligt och självklart för dig och då var det redan för sent att säga nej min rygg mot din vägg blev min plats och jag skämdes över såren som du skapade för kanske var det jag som låtit dem ta form smärta du bar en mantel av svek och ändå kunde jag inte se igenom dig din skönhet försvann i ögonblicket mitt namn och våldtäkt nämndes i samma mening men även nu känns det fortfarande som att jag vill säga okej att allt är... okej
Continue reading...
31